Hanna Cajdert ställer i en debattartikel i Dagen (10/6) sig frågan om vem som har rätt att definiera vad en kvinna är. Jag kan övergripande hålla med Cajdert i den språkfilosofiska spaningen. Ett ord som inte kan definieras är såklart meningslöst. Iakttagelsen att feminismen riskerar att äta upp sig själv, via en queerteori utan inbyggda bromsar, kan jag också till viss del hålla med om.
Samtidigt tänker jag att själva utmaningen ligger i att hålla fast vid idén om att vi alla är Guds barn och skapade till Guds avbild precis som vi är utan att acceptera att trossyskon kränks på grund av hur de är skapade och vilken identitet de har.
På Cajderts fråga “Vem har rätt att definiera vad en kvinna är?” följer en kompletterande fråga: “Vem har rätt att definiera vad en man är?” Är den ena frågan mer relevant än den andra?
[ Läs tidigare inlägg | Hanna Cajdert: Vem har rätt att definiera vad en kvinna är? ]
Bibeln är tydlig med att Gud skapade dag och natt. Vår erfarenhet av att vara människa och leva i Guds skapelse är dock att vi vet att det finns mer än strålande sol och mörk natt. Skymningen är bland den vackraste tiden på dygnet, och finns det inte något hoppfullt i gryningens ljus? Kan det utifrån denna jordiska erfarenhet vara möjligt att resonera på liknande sätt om människan, hens kön och sexualitet, i ett spektrum av variationer?
Den kristna människosynen, att Gud skapade människan till man och kvinna, är en del av den sanning som Bibeln lär oss. Det går att hålla fast vid bibliska sanningar samtidigt som vi ger Gud en större roll än den som går att beskriva med de ord som beskriver skapelsen och människan.
I det gemensamma rummet behöver vi ha ett språk som inkluderar så många som möjligt.
— Ulrica Davidsson
Som kristna är vi kallade till de svagaste i våra samhällen och likt Jesus lyfta varje människas okränkbara värde. Den kallelsen ger oss inte rätten att begränsa Guds skapelse, varken när det gäller att se variationer mellan dag och natt eller hur vi som människor är skapade med rik variation.
Att språk är politiskt är inget nytt. Det är bra att vi påminns om det. Det könade språket (som delar upp manligt och kvinnligt i två uteslutande och från varandra skilda kategorier) är betydligt mer politiskt än det könsneutrala (som ger utrymme för variationer).
[ Frida Park: Vilka är transhatarna, Svenska kyrkan? ]
Språket formar tankar och värderingar på sätt som vi inte alltid är medvetna om. Det gäller exempelvis ord som läkare, sjuksköterska och brandman. För det mesta betraktas de orden som neutralt beskrivande, utan underliggande värderingar. Men vi vet att de inte är neutrala. Vi lägger tid och resurser på att uppmuntra kvinnor att söka till läkaryrket och räddningstjänsten, samtidigt som vi uppmuntrar män att söka till sjuksköterskeyrket.
Det könsneutrala språkbruket kommer inte sudda ut kvinnan eller mannen, men öppna för en bredare inkludering. Det handlar om förmågan att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Där vi kan prata om “mäns våld mot kvinnor” (könat) och samtidigt lyfta “våld i nära relationer” (könsneutralt).
Vi behöver belysa forskningsstudier om människokroppen som haft män som norm, eftersom det fortfarande finns brister när det kommer till vård och behandling av kvinnor (könat). Vi behöver också ta till oss forskning som beskriver ett komplext samspel mellan hormonsammansättningar, icke-binäritet och trans (könsneutralt).
Som troende borde vi ha viktigare uppdrag än att agera språkpoliser. Det är såklart upp till var och en om vi i vår privata sfär förhåller oss till orden “man” respektive “kvinna” som de enda tänkbara, men det ger oss inte rätten att hindra en samhällsutveckling där språket utvecklas så att det inkluderar fler människor. I det gemensamma rummet behöver vi ha ett språk, en meny och ett förhållningssätt, som inkluderar så många som möjligt.
Ett kärleksfullt bemötande handlar om att vara med människan i varje människas personliga kamp.
— Ulrica Davidsson
Cajdert ställer slutligen frågan om vad som är ett kärleksfullt bemötande, eftersom själva ordet kärlek enligt henne fått en helt ny definition. Kärlek, menar hon “betyder inte längre att se till en persons bästa, utan att låta personen göra vad hon vill utan att ifrågasätta”.
Jag menar att det bästa vi i kärlek kan göra för våra hbtqi-syskon är att lära oss mer om deras situation och lära känna dem som medmänniskor. Det finns mängder med upplysande material, inklusive lättillgängliga och bra föreläsningar samt hbtqi-certifieringar för kyrkor och samfund. Det är det kyrkan behöver göra. Att ta in dessa personer ända in i församlingens hjärta, hålla dem om ryggen och skänka trygghet.
[ Frida Park: Stoppa könsbyten för omyndiga ]
Hbtqi-personer med olika identiteter har alltid funnits och kommer alltid att finnas – både i och utanför våra kyrkor. Det är vad vi har att förhålla oss till, nu och framöver. Kanske är det inte dessa våra trossyskon som behöver ifrågasättas och omplanteras, utan alla vi andra runt omkring?
Jag tänker att kyrkan har alla chanser i världen att visa vem hon egentligen är. Vara en bred, vid vinge som skyddar från förtryck och fobier i en allt mörkare värld. Dessvärre är det i stället tvärtom i vissa frikyrkor. Det har vi stor anledning att oroa oss över. Ett kärleksfullt bemötande handlar om att vara med människan i var och ens personliga kamp, inte att försöka fixa dem som är annorlunda jämfört med majoriteten så att vi alla blir lika.
