För en tid sedan besökte jag en gästföreläsning som organisationen Apologia anordnade. Jag tänkte att jag skulle sätta mig in lite i apologetik inför det tonårsläger jag ska vara ledare på i sommar. Den amerikanske filosofiprofessorn J. P. Moreland från evangelikala Biola University var inbjuden för att tala om kvällens ämne, “The Chrisis of Western Christianity”.
Efter den sedvanliga apologetiska analysen som pekar ut naturalismen och postmodernismen som sekulariseringens orsaker slog föreläsningen in på ett särskilt politiskt spår. Kanske är det väntat när man bjuder in någon från det amerikanska kulturkrigets skyttegravar, men frågan är hur relevant det egentligen är för kristna i Sverige?
[ Genomtänkt apologetik för barn öppnar för samtal ]
Det första jag riktigt reagerade på var när han berättade att han var medförfattare till en ny bok, tillsammans med några som inte var troende. Detta menade han dock inte var några problem eftersom dessa trots allt var motståndare mot samma “progressive leftism” som han själv.
Vad har attacker mot en progressiv vänster med försvaret av den kristna tron att göra?
— André Casselbrant
Är inte just det ett uttryck för sekularisering att professorn finner politisk positionering viktigare än religiös sådan? Vi vet ju att kristna, även evangelikaler, återfinns över hela det politiska spektrat i USA. Vad har attacker mot en progressiv vänster med försvaret av den kristna tron att göra?
I frågestunden efter föreläsningen kom frågor om specifika politiska ämnen upp. Enligt Moreland är klimatrörelsen ett buddhistiskt fenomen som blåser upp ett icke existerande klimathot som det inte finns någon anledning att oroa sig för.
Det är också, återigen enligt Moreland, mycket viktigare att tänka på ekonomin och att vi kristna försvarar rätten att äta kött. Att vi fått en ny muslimsk minoritet i väst ska utnyttjas som ett tillfälle att sätta religionen på agendan igen. Då kommer kristendomens överlägsenhet bli uppenbar, på grund av Nya testamentets starka historicitet. Detta då till skillnad från Koranen, som de som kan arabiska vet “ändå inte är så välskriven”.
[ “Kristna är vana att hantera konspirationsteorier” ]
Detta är politiska åsikter som i Sverige vanligtvis återfinns hos den yttersta högern. Som sagt är kanske inte annat att vänta av en professor från detta sammanhang, men allt skedde helt utan någon som helst diskussion, problematisering eller ens nämnvärd reaktion hos representanterna från Apologia som snarare hyllade honom som en stor förebild. Även om min kritik gäller ett enskilt tillfälle känns det märkligt att just detta skulle vara det första jag stöter på.
Mitt syfte är inte att gå i polemik med apologetiken. Jag tror att apologetik kan vara värdefullt för vissa i mötet med den naturalistiska världsbild som ibland förekommer i vårt samhälle. Även att rusta, särskilt unga, med den kristna berättelsen är viktigt. Men vad ska apologetiken innehålla?
Om Apologia står för det som jag mötte på föreläsningen med Moreland ser jag en stor risk att apologetiken urvattnas till endast ett identitetspolitiskt projekt.
— André Casselbrant
Främst bör den innehålla ett försvar av kristendomens grundstommar. C.S. Lewis kallade det “mere christianity”. Partipolitik och ideologi hör, precis som vissa teologiska frågor, inte till grundstommarna. Självklart är politiken inte skild från religionen. Tron bör påverka både våra politiska ställningstaganden och hur vi förhåller oss till ideologier. Men sekulär ideologi är inte en central del av den kristna tron.
Eftersom apologetik är ett efterfrågat ämne i frikyrkliga församlingar, även hos unga, är det viktigt att det finns en diskussion kring vad apologetiken ska innehålla. Om Apologia står för det som jag mötte på föreläsningen med Moreland ser jag en stor risk att apologetiken urvattnas till endast ett identitetspolitiskt projekt.
Vad menar jag med det? Jo, att ärendet blir att försvara och öka inflytandet för den konservativa evangelikala subkulturen snarare än den kristna tron. Försvara medelklassens förortslivsstil, snarare än kristen asketism. Kristen kulturell hegemoni snarare än en given plats i det mångkulturella samhället.
[ Se inte bara till hudfärg - se hela människan ]
Självfallet får Apologia syssla med detta, men frågan är om det är korrekt att kalla det för apologetik? Det blir märkligt om pastorer och ungdomsledare vänder sig till Apologia som resurs för att diskutera svåra frågor och endast stöter på lösningar grundade i politiken. Dessutom i en politik som många inte känner igen sig i, som ofta präglas av en övertro till nationens förmåga att förmedla kristna värden.
Till Sveriges pastorer skulle jag vilja ställa frågan: Vad ska vi ha apologetiken till och hur ska den se ut? Dessutom vill jag förstås be Apologia ge sin bild av vilket ärende organisationen har. Är det ett inkluderande försvar av den kristna tron och traditionen snarare än det identitetspolitiska högerprojekt jag såg på föreläsningen?
