Klassisk moralteologi ger tre kriterier för en god handling: 1) att akten i sig är god, 2) den handlandes goda intention, och 3) rätt situation. Alla tre kriterier måste vara uppfyllda samtidigt.
Jesu kritik av fariséer som bad i gathörnen berodde på att bara två av tre var uppfyllda: Bön är gott och det offentliga kan uppmuntra, men intentionen är fel (att ära sig själv).
[ Fredrik Wenell: Förenkla inte kring samkönade relationer ]
I vår tid överbetonas kriterium nummer två. Ett gott motiv tros göra allt annat gott. Med liberalismens maxim om att en handling är god bara den inte hindrar någon annans fria dito, ger det en subjektivistisk etik: Oavsett vad, får var och en göra som man vill.
Det avvecklar absoluta moraliska värden, det första kriteriet. Relativismen gör entré, där inte ens människovärdet sätter en gräns. Abort blir statsreligion, dödshjälp väntar runt hörnet – det är ju egentligen goda intentioner bakom.
Teologi bygger på filosofi. Alla som för teologiska samtal har en filosofi, ibland omedveten. Det visar den debatt om frikyrkligheten och homosexualitet som rasade i kvällspressen på försommaren. Dess toner, liksom rapporter om frikyrkor som efter medlemsomröstningar och moraliserande från celebriteter kastar klassisk, biblisk kristen tro överbord, gör att man som katolik tvingas konstatera att en långvarig ekumenisk enighet mellan oss och frikyrkligheten nu riskerar att försvinna.
I “nationalteologisk” anda gör frikyrkan i stället några andra svenska samfund sällskap i seglatsen bort från kristenheten i alla tider och i hela världen.
Tron får en Gud som inte vill något särskilt.
— Thomas Idergard
De som vill revidera kristen syn på samkönade sexuella handlingar har köpt en filosofiskt ensidig betoning av individuell intention (att två personer “känner för varandra” får styra allt). De bortser från Bibelns skapelsetanke om ändamålet i allt som ett uttryck för Skaparens väsen, också människans sexualitet: att Guds avbild fullkomnas i den potentiellt livgivande föreningen mellan man och kvinna och så återspeglar Treenigheten.
De bortser från inkarnationens centrala lärdom: Att nåden förmedlas genom vår materia, våra kroppar, i samarbete med Skaparens plan. Och från den personliga helgelsens projekt att jag inte uppfinner men upptäcker min roll i Guds plan, vilket också kräver olika slags uppoffringar.
[ Nu samtalar EFK om samkönade relationer ]
Slutligen glömmer revisionisterna något man inte behöver vara kristen för att se: Om våra insikter i sanningen om människan, också hennes sexualitet, inte grundas på världens naturliga, objektiva och observerbara ordning, blir allt föremål för enskilt tyckande. Då förloras slutligen möjligheten till allmängiltiga etiska omdömen på alla områden – och tron får en Gud som inte vill något särskilt.
