Debatt

Ekumenik är vänskap för tjänst

Det finns många exempel på att oenighet kring enskilda frågor inte behöver innebära att man “seglar bort från den övriga kristenheten”, som Idergard menar. I kärleken till Kristus kan vi finna gemenskap och samtidigt leva med att vi tänker olika kring samkönade vigslar, skriver Björn Cedersjö i en replik.

Thomas Idergard varnar för att “långvarig ekumenisk enighet mellan katoliker och frikyrkliga riskerar att försvinna” när frågorna om homosexualitet och samkönade relationer leder till ett ökat bejakande hos frikyrkliga (Dagen 1/7). Som etiker med konkret erfarenhet från ekumeniken vill jag gärna ge några kommentarer till det han skriver med fokus på dess ekumeniska konsekvenser.

För ungefär 35 år sedan var jag med och skrev ett underlag för samtal om ekumenik inom dåvarande Örebromissionen (numera Evangeliska frikyrkan). Skriften fick titeln: Kristen enhet – Guds gåva och vår kallelse. I den rubriken sammanfattade vi vår övertygelse: Enheten mellan kristna är given genom att vi alla hör till Kristus (Rom 12:3-5). Den är samtidigt en kallelse att arbeta med. Den behöver konkretiseras i livet tillsammans genom att vi samtalar om olika frågor och utmaningar för tro och liv och framför allt genom att vi älskar varandra för att världen ska tro (Joh 17:21). I kärleken till Kristus och varandra kan vi söka oss framåt till en större gemenskap och ansvarig tjänst i världen och samtidigt leva med att vi tänker och tycker olika i en hel del frågor.

Att vi tänker olika bör därför inte vara ett hinder i ekumeniken. Tvärtom. Genom att lyssna till vad andra kristna tänker kan vi lära oss mer om livet och tron. För tillfället finns en riktning inom ekumeniken som kallas Receptiv ekumenik, som Fredrik Wenell skrev om i sin ledare om ekumenik (1/7), där målet är att lyssna till andra med frågan: Vad kan jag lära mig av de synsätt och praktiker som andra kyrkor har? Kanske man kan kalla det en lyssnandets ekumenik.

Då inser man också att talet om “klassisk kristen tro” och “kristenheten i alla tider och i hela världen” (som frikyrkligheten enligt Idergard är på väg att överge) är både ohistoriskt och tveksamt. Kristen tro har sin utgångspunkt i det Gud uppenbarat om Jesus och frälsningen. Men hur detta ska förstås och uttryckas har bearbetats genom hela kyrkans historia inom de ramar som språk har gett. Olika kyrkliga traditioner har blivit följden.

En del varnade för att ekumeniken i Sveriges kristna råd skulle gå sönder när Svenska kyrkan bejakade samkönade vigslar. Så har inte blivit fallet.

—  Björn Cedersjö

Såväl Romersk-katolska kyrkan (som Idergard tillhör) som andra samfund är till exempel genom Kyrkornas världsråds Faith and Order kommission delaktiga i samtal kring detta. Flera viktiga dokument har publicerats i det sammanhanget. 1982 publicerades det så kallade BEM-dokumentet Dop, nattvard och ämbete som är ett banbrytande arbete och som har följts av flera. Kyrkans mission har belysts i ekumeniska samtal (se dokumentet Tillsammans för livet). Bland de senaste finns flera volymer om hur etiska frågor bearbetas i olika kyrkliga traditioner (Churches and Moral Discernment). I Sverige pågår ekumeniska samtal mellan olika samfund, till exempel om dopet mellan Stockholms katolska stift och Equmeniakyrkan och om olika frågor mellan pingströrelsen och ortodoxa.

Allt detta är exempel på att oenighet kring enskilda frågor inte behöver innebära att man “seglar bort från den övriga kristenheten”. Att Evangeliska frikyrkan nu har en arbetsgrupp som under några år ska samtala om homosexualitet och samkönade relationer är ett bra sätt för en rörelse att diskutera en aktuell etisk utmaning. Att jag själv och några fler argumenterat bejakande i frågan om samkönade relationer är en del i det pågående samtalet som också berör andra kyrkor och församlingar.

Visst kan det vara smärtsamt att göra omprövningar av sådant som man tidigare ansett vara givet och självklart. Men det har skett förr (tänk omgifte efter skilsmässa, kvinnligt ledarskap, synen på styrelseformer med mera). Samtalen har pågått och pågår i och mellan kyrkorna. Det behöver inte vara ett hinder för ekumeniken mer än till exempel det smärtsamma att vi frikyrkliga inte inbjuds till gemensam kommunion med den kyrka som Idergard representerar.

2009 infördes rätten till vigsel för samkönade par i svensk lag. Visst var det en påfrestning på ekumeniken när Svenska kyrkan bejakade detta. En del varnade för att ekumeniken i Sveriges kristna råd skulle gå sönder. Så har dock inte blivit fallet. Våra kyrkliga ledare fortsätter att tillsammans glädjas åt enhetens gåva i Kristus och samtidigt ta ansvar för kallelsen att älska varandra för att världen ska tro och leva. Ekumenik handlar djupast om vänskapen i Kristus och insikten att vi som kristna har ett gemensamt uppdrag att tjäna Gud i den värld som Gud älskar.

Fler artiklar för dig