Ett par fina sommarveckor har gått sedan Lars Adaktusson i tidningen Dagen uttryckte bekymmer för Kristdemokraternas och Ebba Buschs vägval. I mycket delar jag hans oro för partiet; lågt i tak, avsaknaden av forum för intern debatt, tystnaden i partistyrelsen, närmandet till SD, kärnväljares missnöje och partiledarens privata affärer och beslut, som på riktigt kan drabba partiet.
Det är 1,5 år kvar till nästa val. Det är knappast möjligt att låta dessa bölder växa ännu mer. Bättre att nu samtala uppriktigt med varandra och offentligt eftersom politiska partier har offentliga anspråk, verkar och ska granskas i det offentliga rummet. Det måste partiledare och andra ledare i partiet kunna hantera.
[ Frida Park: Stämmer det att KD har tappat bort sin själ? ]
När jag läste intervjun med Lars Adaktusson blev min, och säkert andras, omedelbara reaktion: Vad vill han uppnå? Hans ställning i partiet är, så vitt jag vet, stark men det är inte någon liten sak att offentligt kritisera partiledaren och partiets ideologiska vägval. Uppenbarligen har Adaktusson kommit till en punkt där tystnad inte längre är möjlig. För det ska han respekteras.
I sociala medier och i kommentarer i Dagen uppstod snart misstanken om att han plogar för sin egen väg fram till partiledarposten. Detta har han kraftfullt dementerat redan 2015 och även nu.
På direkt fråga via mejl svarar Adaktusson att han inte vill uppnå någonting för egen del utan att intervjun i Dagen är ett uttryck för den allmänna oro han känner. Han skriver: “Risken är uppenbar att vi med nuvarande inriktning kommer att byta väljare. Kristna kärnväljare ersätts av mer eller mindre SD-positiva grupper som gillar partiledarens hårda retorik och KD:s nya inriktning. Sverige kan inte vara utan ett kristdemokratiskt parti.”
Runt om i landet reses frågetecken om partiets ideologiska vägval.
— Sune Olofson
Jag väljer att tro på Lars Adaktusson. Han är uppvuxen i en kristen familj, medlem i pingstförsamlingar, betrodd journalist och nu verksam i KD:s beslutande organ och jag tror inte att han vare sig vill eller vågar föra en hemlig agenda vid sidan av det han framfört offentligt.
Eller som Elisabeth Sandlund i Dagen uttrycker det: Vi behöver politiker som vågar följa sina samveten. Och att knuffa Ebba Busch från tronen är varken rimligt eller önskvärt.
[ Debatt: Kristen etik bevarar samhället från värderingsmässigt gungfly ]
Ytterst handlar det alltså om partiets vägval. Det är där oron finns. Jag vet att det finns pingstvänner och andra kristna som tjusas av SD:s förenklade retorik. En del av dem kan härledas till Kristdemokraternas kärnväljare, äldre som stöttat KD under årtionden men knappast hängt med i partiets färd högerut. Runt om i landet reses frågetecken om partiets ideologiska vägval.
Lars Adaktusson har rätt när han framhåller: “Man kan säga att kärnväljarna inte räcker till för att KD ska bli ett stort parti. Men man kan vända på det, utan kärnväljarna riskerar partiet att förlora sin ryggrad. Tappar man kärnväljarna tappar man entusiasmen, idealiteten och den unika kraft som finns i det folk- och rörelseparti som KD är.”
Som jag ser det passar inte KD i den högerbur som nu formats i svensk politik. Kristdemokrati är något annat – bland annat djupare solidaritet med människor i trångmål här hemma och annorstädes – och jag har svårt att se hur lilla KD i skuggan av två stora högerpartier – M och SD – ska kunna hålla fast vid partiets kristdemokratiska ideologi: “Kristdemokratin har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum.”
Det vill till att partiets och dess ledares vägval och beslut inte slår ihjäl de orden.
