Vid valet 2018 hade Kristdemokraterna en valaffisch där det stod: “Skydda henne, inte förövaren”. Den gången handlade det om sexualbrott. Alla sorters brott mot människor, både fysiskt och mentalt, är kränkande och det är viktigt att offren får upprättelse. Att bestämma var gränsen ska gå för att upplevelsen av kränkning ska anses vara straffvärdig är grannlaga. Det är därför vi medborgare överlåter den frågan till riksdagen, våra lagstiftande representanter.
I det förkristna samhällets etik fanns tanken att man kunde köpa sig fri från ansvar, pengar kunde kompensera kränkningen. Kristendomen införde ett nytt sätt att tänka. Nu kom det att handla om ansvar för den andre, om skulden i att ha förnedrat någon, skammen över att jag kunde bete mig så mot en annan människa. Syndamedvetande och syndaförlåtelse. Kriminalvården ägnar sig i bästa fall åt att hjälpa sina klienter att se situationen från den andres perspektiv, att utveckla förövarens empati.
Ebba Busch har valt att köpa sig fri från det befarade förtalsåtalet. Men tyvärr har vi inte hört ett ord om skuld, om förlåtelse, om försoning, om att ha gjort en annan människa illa. Inget om att det är lagstiftaren som bestämmer om en kränkning ska anses straffvärd, om brottet bör sonas.
Inte heller från Kristdemokraternas ledning har vi hört något om att se till offret. Man ställer sig bakom sin ordförandes resonemang. Brottsoffret lämnas därhän.
Det finns andra grupper i vårt samhälle som tar lagen i egna händer. Vi vet hur ungdomsgäng anser sig kunna bestämma bättre än vårt gemensamma rättssamhälle hur brott ska sonas, som skapar egna regler där pengar och interna uppgörelser har större betydelse än lagen. Vi tror att det är viktigt att värna rättssamhällets principer för att skydda brottsoffer. Det vore sorgligt om Kristdemokraterna väljer att lämna den grund för att skydda brottsoffer som kristendomen har bidragit till att skapa.
