Första gången jag frågade mig vart KD(S) var på väg var nog när jag som nybliven distriktsordförande i KDU råkade läsa Lewi Pethrus bok Ny mark, där han talar om behovet av ett “kristet parti”. Jag minns att jag med boken i hand försökte ställa någon dåvarande riksdagsman till svars för partiets utveckling åt det sekulära hållet.
Sedan dess har jag väl kommit underfund med att religion och politik bör hållas mer åtskilda än vad den gode LP argumenterade för i sin bok vid partiets bildande – men att ett parti med kristna värderingar i botten ändå mycket väl kan ha existensberättigande. Ett ideologiskt tydligt parti som står för medmänsklighet och värme, familj, omsorg och värderingar borde kunna ha en plats i svensk politik och locka många väljare som tröttnat på kalla kalkyler och röstfiskande kappvändare.
Frågan är bara om KD av i dag är det partiet. Kommunalråden Jonas Segersam och Denisé Cassel talar sig i Dagen 29 juli varma för “ett parti i tiden” och upprörs över människors upprördhet över partiledarens tveksamma affärer och vill inte alls förstå att människor jämför dem med SD.
[ Här är KD:s okända kärnväljargrupp ]
Vad gäller det förstnämnda fascinerar det att man inte inser att ett parti som alltid talat om värderingar och rätt och fel får högre förväntningar på sig. Det är väl klart att det sticker folk i ögonen när man så bagatelliserar sina egnas snedsteg!
Det minner om den andra gången – ett par år senare – som jag som ung undrade över vart partiet jag var med i var på väg. Jag upptäckte en mängd luft i matrikeln för ungdomsförbundet i vårt distrikt: Människor som inte betalt medlemsavgift men ändå stod som medlemmar och inte ens visste att de stod med.
Vad hände med ideologin? Var den inte mer värd än att den kunde ändras i hopp om makt?
— Christian Kastö
Mitt förslag om att vi skulle rensa listorna röstades dock ner, med den uttalade motiveringen att vi då skulle gå miste om för mycket bidrag. Det blev slutet på min korta “karriär” inom KD. För mig var det för självklart att handlingar och ord skulle tala samma språk för att jag skulle känna mig bekväm som fortsatt aktiv, även om jag sedan dess röstat på dem många gånger.
Nu har dock KD fallit bort som för mig tänkbart alternativ, och det mest på grund av den tydliga högersväng som partiet gjort. Att vara med sin tid är det inget fel på. Det politiska landskapet förändras och till exempel uttryckssätt och samarbetspartner kan förnyas och ändras.
Men dels är det skillnad på att vara ett “parti i tiden” och på att nervöst anpassa sig efter opinionen i hopp om att fånga röster, dels finns det tider man inte ska vara i, opinionsvindar man ska låta vara, oavsett hur mycket vind i seglen de skulle kunna ge.
[ Stort DN-reportage om frikyrkliga KD-avhopp ]
I juli 2015 skrev David Lega och Magnus Jacobsson i Dagens Samhälle om skillnaderna mellan KD:s och SD:s politik, ideologi och människosyn, och så sent som för tre år sedan delade Lega artikeln igen på sin Facebooksida. Där sägs bland annat att KD utgår från “samma människovärde oavsett vem man är eller var man kommer ifrån” till skillnad från SD, som “utgår från det egna folket och den egna nationens särart”.
Nu skriver dock kommunalråden Segersam och Cassel om hur KD:s restriktiva migrationspolitik “lyfter fram hotet mot våra svenska värderingar”. I klarspråk hotas alltså våra per definition bättre värderingar av andra, sämre sådana, som invandrare har med sig. Hur är det inte det att “utgå från det egna folket och den egna nationens särart”?
Hur länge gäller tidigare bärande principer för KD om opinionsvindarna vänder?
— Christian Kastö
Vad skiljer i dag KD från SD i frågor om migration och asylrätt? Vad hände med ideologin? Var den inte mer värd än att den kunde ändras i hopp om makt? Vad ska vi med ännu ett invandringsfientligt värdekonservativt parti till? Varför ska man rösta på KD när man kan få identisk sakpolitik med ärligare ideologisk koppling om man röstar på M, SD eller L?
I onlinedebatten efter artikeln har Segersam hänvisat till principprogrammet – och blivit tyst när han fått frågan om hur länge det gäller. Men frågan känns relevant. Hur länge gäller tidigare bärande principer för KD om opinionsvindarna vänder? Om man tror man kan få fler röster med en ändring av tonläge, politik eller ideologi – hur länge dröjer det då innan ändringarna kommer?
[ Elisabeth Sandlund: En varningssignal värd att ta på allvar ]
Om detta är KD dock inte ensamma. Merparten av partierna i dag är helt övertygade om sin egen förträfflighet men kan inte riktigt förklara ideologiskt varför de är bättre än de andra. Man mest bara tävlar i att lova det man tror väljarna vill ha. Finge man makten skulle man nog mest likna en hund som efter mycket jagande fångat sin svans men inte har en aning om vad den ska ha den till.
Av ett parti grundat i eviga kristna värderingar kunde man dock vänta sig bättre: Ideologisk ståndaktighet även i de snålaste opinionsvindar. Mindre makthunger och mer medmänsklighet. En tydligt utstakad kurs så att man vet vart skutan går om man hoppar i båten – inte en rutt än hit, än dit, styrd av röstfiske i grumliga vatten.
Ett sådant KD kunde kanske åter bli ett alternativ för mig och andra som nu bara undrar vart KD är på väg.
