Den pågående pandemin har utmanat vårt svenska välordnade samhälle. Vi har tvingats att ständigt revidera våra planer. Vi har också fått leva med att även våra bästa förutsägelser och bedömningar har visat sig osäkra och ibland felaktiga.
Där förutsägbarheten minskar måste andra kompetenser öka. Det kan handla om innovation, flexibilitet, tålamod och förtröstan. Inom kyrkan har vi under det senaste 1,5 året tvingats till en ny typ av kreativitet och till nya sätt att tänka.
Frida Mannerfeldt lyfter denna utmaning i Dagen 13/8 och konstaterar att den trötthet som dessa ständiga revideringar inneburit kan ligga församlingar och pastorer i fatet när vi nu hoppas på en höst med mindre av restriktioner. Hon talar om detta som en trötthetsskuld. Detta är en viktig diskussion när nu gudstjänster och andra samlingar börjar öppna upp.
[ Läs tidigare inlägg | Frida Mannerfeldt: Kan vi tala om trötthetsskulden? ]
Pandemin har satt församlingarna och hela det svenska samhället i en situation som vi kan lära oss mycket av. Som Mannerfeldt skriver pågår det just nu flera forskningsprojekt om kyrkan och pandemin.
Vi skulle vilja fördjupa bilden med utgångspunkt i ett kompletterande forskningsprojekt. I detta har församlingar från flera frikyrkor svarat på enkäter. De svarande är både pastorer och medlemmar. Under hösten kommer enkätmaterialet bearbetas men låt oss redan här reflektera över de frågor Mannerfeldt lyfter utifrån enkätsvaren från pingstförsamlingarna som medverkar i denna kompletterande studie.
Cirka 80 procent av de svarande tror på en positiv utveckling för församlingen efter pandemin.
— Ulrik Josefsson och Henrik Åström
Först vill vi betona att denna pandemi är inget någon av oss önskat. Den har kostat tusentals liv, har utsatt våra samhällen för enorma utmaningar och kastat den globala utvecklingen för världens fattiga kanske 30 år tillbaka i tiden. Detta är perspektiv som måste finnas med när vi diskuterar om kyrkans planering kan fullföljas eller inte. Med detta sagt är det ändå värt att konstatera att en så radikal förändring som pandemin inneburit för med sig både svårigheter och möjligheter.
I enkätsvaren från pingstförsamlingarna finns en stor optimism. Cirka 80 procent av de svarande tror på en positiv utveckling för församlingen efter pandemin. Bilden av gudstjänsterna är mer svårtolkad men många menar att de digitala gudstjänsterna varit väl så bra som de fysiska men de pekar också på den minskade delaktigheten.
[ Elisabeth Sandlund: Lämna inte vår tids Nikodemusar i sticket ]
De flesta församlingar pekar på att volontärarbetet gått på sparlåga men att den verksamhet som varit igång har ställt stora krav på de anställda och på en mindre grupp frivilliga.
Beslutsfattandet verkar ha fungerat väl och många beskriver ett ökat deltagande i församlingsmöten men också här med mindre delaktighet. Många församlingar pekar på att pandemin delvis påskyndat, delvis framtvingat förändringsprocesser som annars kunde ha tagit längre tid att få till stånd.
Den samlade bilden av detta enkätmaterial pekar alltså på både utmaningar och möjligheter. Det finns en tydlig optimism och en tro om att hitta nya vägar i församlingsarbetet. Det uttrycks också en tydlig längtan efter att allt tydligare återgå till församlingens centrum, inte minst att nå ut med evangeliet. Känslan av nystart är tydlig.
I relation till Mannerfeldts fråga om trötthetsskuld kan två reflektioner göras. Optimism och framtidstro kan ge energi. Samtidigt kan just viljan att kämpa vidare göra att man ignorerar trötthet som på lång sikt kan leda till utbrändhet. Här tror vi att det är mycket viktigt med lyhördhet och omsorg, samtidigt som optimismen bejakas.
Församlingslivets “vi” är en absolut förutsättning för att församlingen ska lyckas komma tillbaka till det nya normala.
— Ulrik Josefsson och Henrik Åström
När den traditionella verksamheten har tvingats pausa har många församlingar tvingats och haft tid att ompröva, utvärdera och testa nytt. Det verkar som att i pandemins spår har tron på och viljan till förändring ökat. Detta är i grunden en stor möjlighet. Uttrycket “nöden är uppfinningarnas moder” kan vara tillämpligt här. Beslut och processer som länge legat på vänt har kunnat sättas i verket. Löpande förändring av kyrkans verksamhet och uttryck är en självklar del av kyrkans utveckling.
Här kan tre saker sägas. Det första är att förändringsarbete, likt optimismen, både ger och tar energi. Det andra är att när pandemin minskat delaktigheten finns risk att förändringar inte blir hållbara.
Det tredje, som är nära kopplat till detta, är att en församlings liv och verksamhet behöver bäras av många. Undersökningen visar att det aktiva volontärskapet har smalnat under pandemin. När förändringsarbetet genomförs måste frågan om ett förnyat och vitaliserat volontärskap finnas med.
[ Kristna volontärer förser stockholmare med mackor ]
Församlingslivet är framför allt de troendes gemenskap där alla både ger och får och har en plats att fylla. Församlingslivets “vi” är en absolut förutsättning för att församlingen ska lyckas komma tillbaka till det nya normala och där pastorernas trötthetsskuld kan bäras av många.
Det är “tillsammans med alla de heliga” som församlingen kan ta med sig pandemins lärdomar in i framtiden och forma hopp om en morgondag. I denna om- och nystart är det av yttersta vikt att volontärskapet återskapas, att församlingens gemensamma “vi” fördjupas och att ansvaret för församlingens liv bärs av många.
[ Frida Park: Tack till er som slitit för att ställa om – inte in ]
