Det har varit intressant att följa debatten om vem som borde efterträda Stefan Löfven som partiledare för Socialdemokraterna. Speciellt eftersom många av de röster som vanligtvis brukar hävda att kön enbart är en social konstruktion som inte spelar någon roll, nu fastslår som det allra mest betydelsefulla att efterträdaren är en kvinna. Plötsligt är alltså kön ändå jätteviktigt.
Jag vet att jag är inne på känsligt territorium nu, och att risk för missförstånd kan finnas. Så låt mig stryka under att jag är helt för kvinnligt ledarskap och tycker till exempel det är väldigt positivt att flertalet partiledare i Sverige är kvinnor. För mig är det ett bra uttryck för mäns och kvinnors möjligheter att nå toppen inom sitt kompetensområde, även om kvinnor tyvärr ofta får kämpa hårdare för att klättra dit. Och jag skulle absolut inte ha något emot en kvinnlig statsminister i Sverige.
[ Stefan Löfven avgår vid S-kongressen i höst ]
Det jag vill rikta lampan mot är i stället den märkliga inkonsekvensen att man å ena sidan låtsas som att män och kvinnor är helt identiska varelser och att varje olikhet dem emellan beror på destruktiva sociala strukturer och patriarkalt förtryck. Medan samtidigt, å andra sidan, just kön plötsligt kan utgöra den allra viktigaste egenskapen hos en ledare.
Mycket av den bristande logiken går också tillbaka just till vår vägran att erkänna att män och kvinnor är olika på något enda sätt.
— Joakim Lundqvist
I denna märkliga, dubbla verklighet tycker jag ärligt synd om en eventuell framtida kvinnlig partiledare för S, som skulle få leva med upplevelsen att det främst var hennes kön, inte hennes kompetens och erfarenhet, som tog henne till den positionen.
Och lika synd skulle jag tycka om en eventuell manlig sådan, som utan tvekan skulle uppfattas som den fysiska manifestationen av en patriarkal propp i systemet, oavsett hur lämplig han än var för själva uppgiften.
Jag kan ha förståelse för hur vi har hamnat här. Kvinnan har varit i historiskt underläge i årtusenden och befinner sig naturligtvis fortfarande där, ännu mer i andra länder än i vårt. Kampen för kvinnors lika värde och rättigheter har varit lång, hård och orättvis, och skapar helt naturligt en stark gut reaction när något sägs eller görs som uppfattas som ett tillbakavridande av klockan. Det är fullt begripligt.
Men så mycket av den bristande logiken går också tillbaka just till vår vägran att erkänna att män och kvinnor är olika på något enda sätt. Olikhet har blivit något fult, något som per definition innebär en värdering man och kvinna emellan och utgör ett hot mot deras jämställdhet.
Trots att Gud är en, och skapade människan till sin avbild, gjorde han alltså två av henne. Om dessa båda var identiska fanns igen anledning att göra två exemplar.
— Joakim Lundqvist
Även om Bibeln skrevs i en annan tid och med andra kulturella förutsättningar än våra, är dess budskap kristallklart: Gud skapade man och kvinna och gav dem, gemensamt och tillsammans, uppdraget att förvalta skapelsen. Trots att Gud är en, och skapade människan till sin avbild, gjorde han alltså två av henne. Om dessa båda var identiska fanns ingen anledning att göra två exemplar. Den enda förklaringen: Originalplanen var att de båda skulle komplettera varandra med sina respektive styrkor, och att de tillsammans, sida vid sida, skulle utgöra en avbild av Gud.
[ Gästkrönika: Gud - inte mitt kön - bestämmer mina möjligheter ]
Observera att jag därmed inte är ute efter att klistra en viss, trång och smal schablonbild på varken kvinna eller man. Det finns så klart enorma olikheter också inom de båda könen, vilket även det är positivt. Men om vi tar hela spektrat av olika sorters kvinnor och av dem tar fram en ‘genomsnittskvinna’, och sedan gör samma sak med hela spektrat av olika män, så kommer dessa båda personer inte att vara likadana.
Olikheterna är ett faktum, men däremot inte ett problem utan en tillgång. De möjliggör ett bättre, bredare och mer dynamiskt uttryck för allt det goda som Gud är. Olikheterna var heller aldrig tänkta att ligga till grund för värdering. Man och kvinna är helt lika i värde och ställning inför Gud, och borde också vara helt likställda i sina möjligheter och förutsättningar i samhället.
Detta måste vara grunden för verklig jämställdhet. Kvinnans och mannens lika rätt, möjlighet, frihet och utgångsläge att leva sitt liv enligt sina egna drömmar och ambitioner. Jämställdhet innebär lika förutsättningar – men inte nödvändigtvis lika utfall. Är vi olika så kommer också till viss del våra val och prioriteringar att vara det. Olika utfall får alltså inte ses som ett problem utan tvärtom som ett uttryck för att valfriheten (en grund för jämställdheten) faktiskt fungerar.
Det är just därför som kvoteringstanken slår så helt fel. Ett exempel är kvoterad föräldraförsäkring – tanken att det inte är riktigt jämställt förrän pappa och mamma är hemma exakt lika mycket. Sann jämställdhet borde i stället vara att ge båda föräldrar lika goda förutsättningar att vara hemma och sedan bemyndiga dem att själva tillsammans fatta sitt eget, unika beslut enligt egen, unik preferens.
Jämställdhet skapas inte genom tvångsåtgärder och diktatoriskt förtryck uppifrån. Den skapas genom att bygga ett samhälle som ger alla, kvinnor och män, samma förutsättningar och utgångsläge. Men som därefter tar ett steg tillbaka och låter individen själv välja vilken väg hon eller han vill gå.
Vilken väg som de sedan väljer är inte samhällets uppgift att analysera eller lägga sig i.
* Den här texten har tidigare publicerats på Facebook.
