Nyligen kom en forskningsrapport från Institutet för pentekostala studier med titeln “Entusiastisk kristendom och fanatism i Knutby”. Det är en välskriven rapport som ger bred information om fenomenet Knutby. Men för att förstå hur sammanhanget kunde spåra ur så totalt hade begreppet maktmänniskor behövt belysas ytterligare. Jag vågar påstå att utan dessa – inget Knutby!
I rapporten visas att koncentrationen och missbruket av makt kom smygande. Till sist var miljön så präglad av auktoritet, manipulation och rädsla att deltagarna verkar ha blivit fångar i systemet.
[ Anna Lindman: “Medlemmarna i Knutby var inga freaks” ]
I en sådan process ingår faktorer som isolering och slutenhet, lydnadskultur, teologiska föreställningar om enväldiga ledare och hot om timliga och eviga straff. Ändå ger det oss inte hela förklaringen. Jag tror nämligen att maktsjuka människor skapar sjuka miljöer.
Pastorerna Niklas Piensoho och Dan Salomonsson skriver i rapporten att “det var ledarna som skapade hopkoket av föreställningar som dominerade gemenskapen”. Hur ingredienserna till ett sådant “hopkok” blir till förstås bäst utifrån en analys av fenomenet maktmänniskor.
Att vi alla hos oss själva kan upptäcka tendenser till maktbeteenden och att vilja kontrollera både situationer och personer bör stämma oss till eftertanke och reflektion. Men när ett sådant beteende övergår till ett personlighetsdrag som visar sig i ett missbruk av andra människor för egen vinnings skull, ett hänsynslöst utnyttjande av andra och ett manipulativt beteende och missbruk av andras känsloliv, då har ett insjuknande i maktsjukan skett.
Det är vid sådana tillfällen som psykiatrin kan hjälpa oss med förklaringar. Här kommer sådana begrepp som personlighetsstörningar, psykopati och narcissism in.
Dessa som, likt parasiter, lever på andras godhet och godtrogenhet måste avslöjas och desarmeras.
— Per-Gustaf Eriksson
Förra året kom boken “Fräls oss från ondo” ut. Författarna, psykoterapeut Helén Västberg och pastor Fredrik Lignell, ansåg att integreringen av dessa båda perspektiv, teologisk förståelse av andliga maktmiljöer och den psykoterapeutiska kunskapen om makt är en fortfarande relativt obearbetad kunskap inom svensk kristenhet.
Västberg och Lignell skriver: “Ibland behöver man ändå använda sig av fackkunskapen för att beskriva och försöka förstå destruktiva beteenden så att vi kan förebygga eller åtgärda dem i tid. Vi får inte vara rädda för att reagera på, när något blir avvikande och söka förståelse och professionell kunskap för vad det är vi är med om. Tragedin i Knutby är ett övertydligt exempel …”
[ Så skilde sig Knutbyteologin från den i pingst ]
Redan för 30 år sedan kom pastorn och själavårdaren Edin Lövås bok “Den farliga maktmänniskan”. Lövås varnar för en kategori av människor – maktmänniskor – som gärna söker sig till kristna miljöer, där de lättare kan utöva sin makt.
Förutom en stor portion av godtrogenhet har kristna lärt sig att tyda och tolka allt till det bästa, vilket när det gäller maktmänniskor är bokstavligt talat livsfarligt. Dessa som, likt parasiter, lever på andras godhet och godtrogenhet måste avslöjas och desarmeras. Ett typiskt kännetecken för sådana människor är skuldbeläggning, vilket är ett av deras främsta vapen, samt att fruktan alltid följer i deras spår.
Den maktsjuka människan kan liknas vid bilen som blivit skev i ramen genom krockskada och som trots alla riktningsförsök går snett. Dessa människor kan vara både intelligenta och charmerande och dessutom karismatiska vilket, åtminstone till att börja med, kan göra det svårare att genomskåda dem. Här krävs både erfarenhet och en förmåga till urskillning – Bibeln talar om förmågan att skilja mellan “olika andar” (1 Kor 12:10).
Redan i den teologiska utbildningen borde man införa ett obligatoriskt moment av persongenomgång.
— Per-Gustaf Eriksson
Jag tror att en dålig teologi ofta hör samman med en dålig psykologi. Vår psykologi bestämmer vår teologi. Man ser som man är. Behovet att sedan via sin teologi maskera och legitimera sitt omättliga maktanspråk och sin revanschistiska livsstil, grundad i barnets erfarenhet av tidiga kränkningar och avvisningar, gör ur det perspektivet deras beteenden mer begripligt. Den psykologiska termen är personlighetsstörning.
Även om vi utifrån den kristna tron erbjuder frälsning till alla ska inte vem som helst uppträda som ledare. Detta är definitivt en av de lärdomar vi kan dra från Knutby.
[ Rapport: Maktvakuum i pingst en av orsakerna till att Knutby kunde bli en sekt ]
Redan i den teologiska utbildningen borde man införa ett obligatoriskt moment av persongenomgång likt den som finns i terapeututbildningen. Därmed skulle man kunna förhindra att fel personer invigs för församlingstjänst. Utöver detta behöver församlingsledare självklart erbjudas handledning i sitt arbete, en handledning som är byggd på erfarenhet och professionalitet. Detta om något är ett viktigt inslag i en kvalitetssäkring av verksamheten.
Att förhindra en utveckling lik den i Knutby blir svårare när det gäller fria rörelser som saknar en sund organisatorisk struktur. Sådana grupper går lättare under radarn när det gäller tillsyn och kontroll av verksamheten, vilket församlingskonsulten Magnus Jonegård skriver om i sin bok “Att leda i karismatiska miljöer”. Detta blir också tydligt i rapporten när det gäller de svårigheter som pingströrelsen hade att hantera i Knutby.
