I helgen var det 20 år sedan 9/11 inträffade. Är det något den händelsen bör ha lärt oss är det att militärt våld inte löser konflikter. USA beräknas ha investerat 2 300 miljarder dollar i kriget, men endast 130 miljarder i bistånd. Sammanlagt har omkring 4 000 amerikanska och NATO-soldater dödats, och 150 000 afghaner. Till det kan läggas alla sårade och alla som utsatts för övergrepp – och till vilken nytta?
Det “hot” som fanns då finns i dag, fast mångdubblat. Mängder av vapen flödar över alla gränser och mängden individer som blir militariserade och tror att deras vapen är nyckeln till deras frälsning ökar för varje dag.
[ Läsarpodden om pacifism, krig och en krisande manlighet ]
Vi måste nu helt ompröva ideologin om det återlösande våldet. USA och västvärlden har utrustat de våldsamma grupper som i dag terroriserar världen, och samtidigt som antalet flyktingar på grund av krig når helt nya nivåer reser vi murar mot dem. Det överlägset rika väst gör sig alltså förtjänster på att exportera vapen, men också på att vi inte tar ansvar för det hat, våld och lidande vi orsakar andra människor.
Sverige, en världsledande vapenexportör, sägs sälja vapen bara till “fredliga” länder, men den ståndpunkten blir alltmer problematisk när allt fler länder överger demokratiska värderingar. Samtidigt som vapentillverkningen accelererar faller demokratiindex i världen. Därför måste vår starka tilltro till det militära omvärderas.
Som kristna behöver vi i dag förnya och fördjupa vår förståelse av fredens budskap i evangelium. Jesus är den kommande fredskungen och han inspirerar till en pacifistisk förkunnelse och en pacifistisk praktik. Mängder av frikyrkliga har förföljts och suttit i fängelse för denna övertygelse och under den tid då Sverige hade allmän värnplikt levde en dialog om dessa frågor.
Jag menar att det är omöjligt att komma till annat än en pacifistisk hållning i efterföljelsen till Jesus.
— Pascal Andréasson
2009 beslutade regeringen att värnplikten skulle bli vilande, men återupptog 2017 kallelser till en könsneutral värnplikt.
Jag tillhör dem som förvånats över att det skedde utan större protester. Under nästan all historisk tid har kvinnorna varit de starkaste förkämparna för fred och det är enbart män som kommit med våldet. När nu också kvinnorna ska lära sig hantera vapen och hur man mördar medmänniskor är det helt tyst om detta över lag, men i synnerhet i kvinnorörelserna. Vi har många duktiga, verbala och skrivande kristna kvinnor, var tog ni vägen i denna fråga?
På 1960-talet kom en ny lag, den så kallade vapenfrilagen. Den var en stor seger för frikyrkorna vars män lidit mycket för denna rättighet. Samtidigt som pacifismen var en sorts allmän hållning i de frikyrkliga leden förflyttade sig dock ledare som PP Waldenström och Lewi Pethrus från pacifistiska hållningar till bejakande av militärt våld och fosterlandsromantik.
[ Fredrik Wenell: Kristna har ansvar att göra motstånd mot våldet ]
Men även om kristna ledare ofta tycks falla för frestelsen att bejaka nationalism läser vi om en Kristus som predikade om att saliga de som skapar fred, och en Kristus som inte bemötte våld med våld. Jag menar att det är omöjligt att komma till annat än en pacifistisk hållning i efterföljelsen till Jesus.
För att finna ett annat perspektiv måste man använda gammaltestamentlig förståelse och Israel som nation som förebild och just detta skedde när Sverige formades som nation på 1500-talet. Begreppet “nation” aktualiserades först av präster i Svenska kyrkan, långt innan staten använde begreppet. Sverige var det nya Israel. Det finns perspektiv här som är alldeles för oreflekterade och teologiskt har vi också fått en förkunnelse i delar av frikyrkan som i grunden bejakar nationalism och våldets metod.
Jesus predikade i Bergspredikan en aktivism, att skapa fred. Men hur gör vi det?
— Pascal Andréasson
När Jesus kom till jorden var det hoppet till en militär ledare som skulle driva ut de förhatliga romarna, som i hög grad förblindade Israel att igenkänna Messias. Till och med efter tre år i Jesus närhet frågar lärjungarna: “är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?” Jesus svarar att de i stället ska vänta på Andens dop, vilket de gjorde och sedan dess förkunnar vi evangelium för hela skapelsen.
Det militära våldet som vision återkom först några hundra år senare när kyrkan blev statsbärande, imperium och nationalistisk.
[ Recension: Carsten skriver om krig i teologins gränsland ]
Världen blir allt hjärtlösare, allt mer militariserad och världens orättvisor tilltar överallt. De olika nationernas girigheter efter “strategiska” naturresurser kommer föra oss in i nya konflikter. Men medan ondskan växer finns i evangelium en djuplodande förståelse av fred och en stark fredsvision. Man kan passivt sitta och vänta på det kommande fredsriket, men så tänker vi inte om fattigdom, hungersnöd och sjukdom. Jesus predikade i Bergspredikan en aktivism, att skapa fred. Men hur gör vi det?
Frågor som dessa behöver i dag bearbetas i förkunnelse och bibelstudier i våra kyrkor och på våra bibelskolor och teologiska institutioner. Ämnet freds- och konfliktforskning finns på universitet, Elin Wägner introducerade Gandhi i Sverige, andra hämtar näring från Tolstoy, unitarismen eller socialismen för olika fredsideologier, men vi behöver ett fördjupat Kristusperspektiv på dessa frågor.
[ Markus Uvell: Svårsmält moraliskt att inte ingripa när oskyldiga slaktas ]
