Vi är glada att vår debattartikel om hur kristna kan ge hopp i klimatångestens tid har fått en sådan positiv respons. I det krisläge världen befinner sig i blir debatter om huruvida klimatförändringarna ens är verkliga alltmer ett slöseri av tid, så vi är tacksamma att debatten vi initierade i stället har kommit att handla om hur vi teologiskt och praktiskt kan rädda liv genom att leva hållbart. Både på debatt- och åsiktssidan här i Dagen har vi fått följa ett konstruktivt och givande samtal om detta.
David Wiljebrand betonar (Dagen 5/9) hur enbart mer information och fakta är otillräckligt för att skapa förändring: Vi behöver förankras i jorden. Självklart är det så. Som Jesu bror Jakob uttryckte det: “Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: “Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar.” (Jak 2:15-17)
Det som nu krävs är att kyrkorna med Guds hjälp förkroppsligar hållbarhet och enkelhet i praktisk handling.
— Micael Grenholm och Lennart Renöfält
Ord och handling behöver komplettera varandra. De fakta som framkom i IPCC:s senaste rapport talar om för oss hur allvarligt läget är och att de som har insisterat på att det enbart krävs små förändringar i vår livsstil eller att ny teknik kommer lösa alla miljöproblem har haft förödande fel. Det som nu krävs är att kyrkorna med Guds hjälp förkroppsligar hållbarhet och enkelhet i praktisk handling.
Vi befinner oss nu mitt i Skapelsetid (1 september–4 oktober), den tid på året då vi i den samlade kristenheten går tillsammans i bön och handling för vårt gemensamma hem. En tid då vi får förnya vårt förhållande till Skaparen och till hela skapelsen. Initiativet Skapelsetid förenar världens kristna med deltagande från evangelikala, protestantiska, katolska och ortodoxa kyrkor över hela världen. Det här är troligen den bredaste ekumeniska samverkan vi har mellan kristna i världen i dag.
[ Gustav Fridolin: Vi är inte i närheten av att vara så oroliga för klimatet som vi borde vara ]
I Storbritannien har över tusen församlingar uttryckt som sin avsikt att under Skapelsetid ha en gudstjänst om skapelsen och vårt av Gud givna uppdrag. Här i Sverige har Svenska kyrkan antagit en “färdplan för klimatet” och satsar stort i alla sina stift för att bidra till minskade utsläpp och bjuda in till reflektion över de existentiella frågor som klimatförändringarna väcker.
På Equmeniakyrkans kyrkokonferens behandlas en motion från ett stort antal församlingar om att utlysa klimatnödläge som ett uttryck för insikten av allvaret i den aktuella situationen och i avsikt att öka vårt gensvar. Pingst teologiska nätverk har tagit fram ett dokument med rubriken “Gud, miljön och klimatet” och uppmuntrar till fortsatt samtal. Sveriges kristna råd är aktiv i arbetet om att göra storskalig miljöförstöring, så kallad ekocid, till ett internationellt brott som kostar mer än det smakar.
Alltfler kristna grupper och enskilda söker förändring i sina egna liv. Vegetarisk och vegansk kosthållning är mycket vanligare nu bland kristna än för tjugo år sedan, något som också reflekteras på många kyrkliga konferenser och kyrkluncher. Det är en fantastisk utveckling, eftersom en mer växtbaserad kost är något av det enklaste och samtidigt mest kraftfulla man kan göra för att spara på jordens resurser.
Fler och fler kyrkor och församlingshem installerar solceller på taken, kyrkornas second hand-butiker har fått en renässans och allt färre kristna hushåll förlitar sig på fossildriven elektricitet eller transport.
Fortfarande behöver vi inspirera och övertyga många lärjungar och församlingar.
— Micael Grenholm och Lennart Renöfält
Det vi ägnar oss åt är i grund och botten att återgå till hur de flesta kristna har levt i historien. Fram tills för bara hundra år sedan var det få som åt kött särskilt ofta, man återanvände och återvann i stort sett allt man ägde och man levde i symbios med och hade stor kunskap om naturen.
Naturligtvis är det få av oss som likt våra bröder och systrar i Amishrörelsen vill gå så pass långt att man nästan helt och hållet lever som på 1800-talet. Den stora klimatutmaningen är egentligen att förena ny teknik som vi vill behålla – modern medicin, snabb transport och IT–med det klassiska, väl beprövade gamla sättet att leva som inte gröpte ur jordens resurser. Här krävs inspiration och vägledning från den helige Anden, såväl som kreativa utbyten mellan människor.
[ Schweizare vill byta ut “Gud” mot “Miljö” ]
Fortfarande behöver vi inspirera och övertyga många lärjungar och församlingar. Men vi kan med glädje och frimodighet konstatera att kristenheten är på gång. Sent, fortfarande för långsamt, men ändå med växande kraft och beslutsamhet.
Göran Strömner gör i sin replik (Dagen 16/9) en viktig betoning av att vi lever med i Guds mission: “Vårt och skapelsens hopp står till Guds drivande vilja och initiativ. Att tillhöra kyrkan, denna världsvida rörelse, världens största gemenskap, innebär att leva i Andens samlande och formande verksamhet i den tid som är nu”.
Det är Gud som driver på oss. Gud som ger oss vägledning genom sitt ord och Andens ledning. Det är Gud som ger oss kraft varje dag att ta nya steg i kampen för en hållbar värld inom skapelsens planetära gränser. Vi är glada att få leva med i det uppdraget.
[ Kristna ledarna: I morgon kan det vara för sent för klimatet ]
