Frågor om ledare och ledarskap väcker ofta uppmärksamhet. Det gäller i samhället och politiken, så också inom kyrkan. John Maxwell, amerikansk ledarskapsprofil, menar att arbetet står och faller med ledarskap. Det är därför begripligt när Per-Gustaf Eriksson (Dagen 10/9) lyfter frågan om vilken roll ledarskapet spelat i utvecklingen i Knutby. Han menar att frågor om maktmänniskor är för lite behandlad i rapporten Entusiastisk kristendom och fanatism i Knutby. Eriksson skriver att utvecklingen i församlingen “förstås bäst utifrån en analys av fenomenet maktmänniskor”.
Som redaktör för rapporten kan jag absolut hålla med om att frågor om ledarskapet, dess roll i utvecklingen och maktaspekter kunde ha behandlats ytterligare. Däremot var det viktigt för oss att inte bara fokusera på ledarna, som ju hittills fått mycket uppmärksamhet i belysningen. Vi ville beskriva bakgrunden, lyfta några av de utmärkande dragen hos gruppen för att bättre förstå den större bilden. Ledarskapet i en församling formas i ett sammanhang och detta ville vi också belysa.
Om man för tidigt och för ensidigt fokuserar på vad ledarna gör, inte gör och hur detta sker, riskerar man att missa de subtila dragen som ligger i kultur, tidsanda och det sammanhang man verkar i. Om man därtill patologiserar ledarskapet och dess agerande finns risk att komplicerade processer förenklas med att ledarna var maktsjuka. Jag menar inte att Eriksson gör detta men jag vill varna för tendensen att prioritera ledaren och individen framför kulturen och sammanhanget.
Frikyrkan i allmänhet, och den karismatiska grenen av den i synnerhet, har att hantera både styrkan och utmaningarna med spontana, uttrycksfulla och extroverta ledare.
— Ulrik Josefsson
Dagen innan Erikssons debattartikel hade Joel Halldorf en text på Dagens kultursidor (9/9) som varnade för att “många av de egenskaper som vi värdesätter hos en pastor korrelerar med narcissism”. Halldorf pekar på detta samspel, att uttryck och betoningar i kulturen i ett sammanhang kan ge företräde för vissa typer av ledare och uttryck för ledarskap.
Olika kyrkliga traditioner premierar olika typer av ledarskap. Det betyder inte att alla ledare är och agerar lika i ett givet sammanhang. Däremot kan en viss typ av ledare och en viss typ av uttryck för ledarskap bli tydligare i vissa typer av miljöer. Det innebär också att problemen som kan uppstå ser lite olika ut i olika sammanhang.
Frikyrkan i allmänhet, och den karismatiska grenen av den i synnerhet, har att hantera både styrkan och utmaningarna med spontana, uttrycksfulla och extroverta ledare. Andra kyrkliga traditioner har sina för- och nackdelar. Men alla traditioner och sammanhang måste ha beredskap för att möta utmaningarna från ledare med sjukliga drag efter exempelvis makt eller uppmärksamhet.
[ Stark skildring av skandalerna kring megakyrkan Mars Hill ]
En av rapportens slutsatser är att man i Knutbyförsamlingen radikaliserade drag som är eftersträvansvärda i stora delar av den karismatiska frikyrkan. Det handlar till exempel om starka övertygelser med uttrycksfull karismatik och tät gemenskap med starka ledare.
Problemet uppstår när dessa värden dras för långt och frikopplas från andra kompletterande värden som maktdelning, transparens och reflektion. Det var inte karismatiken eller övertygelserna i sig som var problemet i Knutby utan att de frikopplades från reflektion och maktdelning vilket skapade utrymme för manipulation som ledare kunde utnyttja.
Både PG Eriksson och Joel Halldorf lyfter i sina texter viktiga frågor i mötet med den karismatiska frikyrkans ledarskap. I flera avseenden delar jag deras uppfattningar. Samtidigt vill jag problematisera båda. Erikssons sätt att betona enskilda ledares ansvar och risken för att maktmänniskor får kontroll över människor och gemenskaper riskerar att individualisera utmaningarna.
I en miljö där alla deltagare är medskapare snarare än mottagare minskar risken för maktmissbruk.
— Ulrik Josefsson
Utvecklingen i Knutby drevs av ledare men formades i ett sammanhang. Att för mycket peka på ledaren som individ kan leda till att strukturella faktorer och den bredare gemenskapens ansvar förminskas.
I fallet med Halldorfs beskrivning av en frikyrka där pastorers egenskaper korrelerar med narcissism, kan skönjas en implicit kritik mot ett sådant sätt att gestalta kristen gemenskap. Om frikyrkan var annorlunda skulle risken för ledarnas övertramp minska.
Jag förstår vad både Eriksson och Halldorf vill säga och håller med om delar av analysen. Samtidigt trivs jag själv i den karismatiska frikyrkligheten och vill värna dess ideal, uttryck och integritet. För mig har arbetet med Knutbyrapporten lett till en förstärkt tro på den klassiska frikyrkliga synen på församling, det som kallas kongregationalism.
[ “Kyrkan blandar konstant ihop förtroende och förlåtelse” ]
Församling är vi tillsammans och dess utveckling är vårt gemensamma ansvar. I formandet av församlingen behövs ett brett deltagande där alla är medskapare till gemenskapens liv och bärare av dess kultur. I sådana miljöer behövs tydliga ramar både i form av gemensamt överenskommen tro, vision och riktning, och i form av en medvetet bejakande gemenskap som kulturens främsta bärare.
I en miljö där alla deltagare är medskapare snarare än mottagare minskar risken för maktmissbruk och narcissism. I en sådan miljö kan man både ta ut svängarna och bejaka varandras olikheter genom att, med Paulus ord, alla bidrar “med just den kraft han ger åt varje särskild del”.
