Pingstpastor Pascal Andréasson har skrivit en väldigt fin och intressant text i samband med minnesdagen för terrordådet i New York den nionde september 2001. Den lyfter många viktiga frågor, däribland vapenexport, USA:s krig mot terrorismen och världens tilltagande orättvisor i form av fattigdom och krig. Allt detta rör angelägna frågor som kristna har en skyldighet att engagera sig i och bry sig om.
Det jag dock tolkar som textens huvudsakliga syfte är att kritisera värnplikten genom att lyfta fram kristendomen som en pacifistisk religion. Andréasson framhåller att “det är omöjligt att komma till annat än en pacifistisk hållning i efterföljelsen till Jesus.”
Pacifism definieras som tron på att krig och våld aldrig kan vara rättfärdigat, samt att alla konflikter bör lösas på fredligt vis. Andréasson lyfter fram Jesus fredliga budskap, där man ska vända andra kinden till. Fredens centrala plats i kristendomen är självklar, och där gör pastorn en bra poäng.
Men man behöver inte ta till en gammaltestamentlig syn på krig, som Andréasson menar, för att se att kristendomen inte är likställd med en renodlad pacifism. Det är sällan fruktsamt att reducera kristendomen till en modern ideologi – även en total pacifism innebär problem.
[ Vad innebär allmän värnplikt och vapenfri tjänst? ]
Huvudargumentet mot en kristen pacifism är att kristna ska stå upp mot orättvisor. En orättvis fred är värre än ett rättvist krig. Detta är något annat än att som individ vända andra kinden till i konflikter, det handlar om att försvara de svaga runt omkring sig. Det bästa är såklart att kunna göra det utan att använda våld. Men det finns situationer där krig är ett nödvändigt ont.
För kristna är det inte nationen som rättfärdigar krig, utan försvaret av de svaga och dem som inte kan försvara sig själva.
— Edel Irén Lappin
För kristna är det inte nationen som rättfärdigar krig, utan försvaret av de svaga och dem som inte kan försvara sig själva. Men även nationen kan vara en sådan institution där man hjälper till för att förhindra lidande. Försvarsmakten bär sitt namn av en anledning och att, som Andréasson gör, säga att deras jobb är att “lära sig mörda medmänniskor” är att missförstå deras fredsbevarande syfte.
Andréasson skiljer i sin text på att vara nationalistisk kristen och pacifistisk kristen. Antingen följer man Kristus fredsbudskap och blir pacifist eller så faller man för “fosterlandsromantiken”. Det är sant att det inte är kristet att strida för nationen för nationens skull. Men som kristen behöver man stå upp mot orättvisor. Kristendomens fredsbudskap kan gå hand i hand med värnplikt i ett land som har försvaret som högsta mål.
Kyrkofadern Augustinus skriver i sitt politiska verk Guds stad (Bok XIX, kap 12) att alla människor törstar efter fred. Till och med de som bedriver krig gör det ur en strävan efter fred. Det slutgiltiga målet är således alltid fred.
Sedan säger han att: “De orättfärdiga männens fred är inte värdig att kallas fred i jämförelse med de rättfärdiga männens fred.” En fred som bara är ett sken, som är en täckmantel för att blunda för orättvisor, förtjänar enligt Augustinus inte namnet “fred”. Det är i den sanna fredens namn som, i vissa fall, krig blir ett nödvändigt ont.
[ Gripande om mänsklig värme under krigets helvete i "Till min dotter" ]
Pacifismens problem är att den likställer freden med icke-våldet. Men detta är en urholkad förståelse av den kristna freden, som Augustinus visar. Det hebreiska ordet shalom, israelernas hälsningsfras, betyder just fred. Men det betyder också harmoni, helhet, vila, välfärd, trygghet, framgång, fullkomlighet. Det är en djupare förståelse av fred än bara avsaknaden av väpnade konflikter.
Nittonhundratalets historia innehåller smärtsamma exempel på skillnaden mellan en rättvis och en orättvis fred. Andra världskriget var delvis ett krig mot en fruktansvärd ideologi – nazismen. Vårt grannland Norge gjorde motstånd när de blev ockuperade. Sverige, däremot, lät tyskarna marschera genom landet och över gränsen till Norge. Freden i Sverige under kriget var därför inte rättvis utan stödde indirekt nazisterna.
Kristendomens fredliga budskap kan inte reduceras till en ideologi. Bibeln bär även ett budskap om att försvara de svaga i en trasig värld.
— Edel Irén Lappin
Kristendomen transcenderar alltid samtida konflikter och ideologier. Andréasson förstår detta när det gäller hur Jesus vägrade ge efter för det israeliska folkets förväntningar på politisk återupprättelse. Men detsamma gäller för pacifistiska ideologier i vår tid. Kristendomens fredliga budskap kan inte reduceras till en ideologi. Bibeln bär även ett budskap om att försvara de svaga i en trasig värld.
Vi är överens om att fred alltid är det slutgiltiga målet, men det finns olika vägar dit. Icke-våld måste vara den prioriterade vägen, men det finns situationer där man behöver bemöta ondska på andra sätt. En fördjupad syn på fred måste vara en del av det fördjupade Kristusperspektiv som Andréasson efterfrågar i dessa frågor.
