Dagarna efter kyrkovalet, då höga företrädare för de olika nomineringsgrupperna hade fullt upp med att gratulera varandra och sig själva till sina stora framgångar, fann jag mig snarast överväldigad av en känsla av tomhet. Säkerligen är jag inte ensam om att konstatera att smaken kyrkovalet lämnar efter sig är väl bitter. Är detta min kyrka?
Flera substantiella eftervalsanalyser har levererats i de kyrkliga medierna, och fler lär komma i takt med att mer initierade undersökningar gällande procentsatser och mandatfördelningar, väljarförflyttningar och kommunikationsplansutvärderingar genomförts.
[ Utspelen vi minns kring kyrkovalet ]
Det är inte min hemmabana, och det är inte heller denna texts ärende. Jag är teolog och präst i Svenska kyrkan, och om denna text har ett ärende så är det nog snarare ett försök till en teologisk analys av det som kom att kulminera i och med årets kyrkoval, och vad det får för konsekvenser för Svenska kyrkan som struktur och som andlig gemenskap.
Vad gäller Svenska kyrkans organisation och valsystem verkar positionerna fortsatt låsta, även om flera nu riktar ljuskäglan mot en viss tillbakagång för de etablerade partierna. Oavsett valresultat så är kyrkovalets dramaturgi nu obarmhärtigt befäst: Det gäller att identifiera årets slagord och basunera ut dem tillsammans med ett förhärligande av självet och misstänkliggörande av den andre.
Det är samma argument som upprepas gång på gång från respektive sida av konfliktlinjen, debatten präglas av samma typ av ytlighet som det sekulärpolitiska samtalet där egna visioner och konkreta målsättningar är utbytta mot svepande (i bästa fall) kategoriseringar av “fienden”.
Jag ser en kyrka som i de sista skälvande försöken att rädda det organisatoriska ramverk hon byggt upp är på väg att kväva sina egna gräsrötter och därmed i förlängningen också sig själv.
— Judith Fagrell
Inte heller denna gång kunde alltså diskussionen tillåtas handla om avgörande frågor för Svenska kyrkan på central nivå – det vill säga för hennes församlingar. Konkreta och ödesdigra frågor som prästbrist, kompetensflykt, katastrofalt ekonomiskt läge, arbetsmiljöproblem, utköp av kyrkoherdar eller församlingssammanläggningar som orsakar fler problem än de löser – frågor som Svenska kyrkans församlingar de facto har att hantera varje dag.
Inte heller frågor om hur kyrkan på ett trovärdigt sätt ska hantera sin roll som folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle, eller göra upp med (själv)bilden av den lokala församlingen som producent av religiösa tjänster, eller för den delen hur hennes egen roll i samhällsdebatten bör se ut med tanke på den utbredda religiösa analfabetismen lyftes fram. Trots att det för Svenska kyrkans vidkommande är fullkomligt avgörande identitets- och framtidsfrågor.
[ Elisabeth Sandlund: Sorgligt att diskussioner om kyrkan inte kan föras med respekt ]
Svenska kyrkan säger om sig själv att hon är en öppen, demokratisk folkkyrka. Hon säger också att kyrkan är helig, allmännelig och apostolisk. Jesu egen bön för sin kyrka är att den ska vara ett så som han och Fadern är ett. Hennes organisation är baserad på ett gemensamt ansvarstagande av lekfolk och ämbetsbärare som tillsammans utför församlingens grundläggande uppgift och styr och leder utifrån respektive gåvor och kallelser.
Respekt för varandras kallelse och uppdrag i Guds församling är grundläggande i denna kyrkosyn som bemyndigar varje döpt till att ingå i ett heligt folk av präster, och som på samma gång böjer sig inför den tro, lära och bekännelse som kyrkans Herre givit ämbetsbärarna att förvalta.
Kyrkan byggs alltså av lekmän och ämbetsbärare tillsammans. Hon är en kropp, ett träd, en brud. Men i den svenskkyrkliga debatten som nu kulminerat i samband med kyrkovalet ser jag en kyrka med ett utbrett självskadebeteende. En kyrka som riskerar att hugga av händer och fötter för att kläderna inte passar längre. Jag ser en kyrka som i de sista skälvande försöken att rädda det organisatoriska ramverk hon byggt upp är på väg att kväva sina egna gräsrötter och därmed i förlängningen också sig själv.
En kyrka värd namnet kan aldrig vara nöjd med 51-procentsmodellen av demokrati.
— Judith Fagrell
För kyrka läses just i spänningen mellan gräsrötterna och himmelriket, i rörelsen mellan det immanenta och transcendenta, nerifrån-upp och uppifrån-ner. Kyrka är det som Jesus kallar oss att vara: Hans efterföljare i tro som genom daglig omvändelse försöker leva i kärlek till Gud och till människor. Kyrka läses aldrig som slagord eller generaliserande värdeomdömen om den andre. Kyrka läses heller aldrig som enbart organisation eller som en spegelbild av samhället. Det är för trångt.
Därför kan heller aldrig en kyrka värd namnet vara nöjd med 51-procentsmodellen av demokrati, det vill säga där majoriteten – hur liten eller stor – är segrare och minoriteten förlorare. Det är henne ovärdigt och det skadar Kristi kropp.
Ingen har sagt att det ska vara enkelt, och det är det sannerligen inte, att försöka leva tillsammans med den som inte ser ut som jag, inte lever som jag, inte röstar som jag eller formulerar sin tro på Kristus som jag. Men det är vad Jesus vill med sin kyrka, och mer ändå: Inte bara tolerera utan i grunden älska som en del av ens egen kropp.
Kristi kyrka kommer aldrig dö. Men det blir mer och mer uppenbart att Svenska kyrkan måste dö bort från sitt strukturella fängelse så att det som växer kan få sträcka sig mot himlen.
