I land efter land strejkar barn, de stämmer stater och tar ton inför makthavare. I Erikshjälpens biståndsprojekt ser vi barn som går före och visar vägen för en vuxen generation; barn som planterar träd i byar på den indiska landsbygden för att öka syremängden och förbättra den farligt förorenade luften. Barn som modigt demonstrerar på den kambodjanska huvudstadens gator för att skapa medvetenhet om de konsekvenser som nedskräpning innebär för miljön – trots att det går emot all traditionell kultur att som barn ta sig det mandatet.
“Det känns orättvist att vi måste lida för något som inte orsakas här.” Orden är trettonåriga Alponas och hon säger dem med stor uppgivenhet. Hon talar bokstavligen för sig själv. Hon bor mitt i Bangladeshs alltmer opålitliga floddelta och har tvingats uppleva när floden sköljt bort hennes hus och alla familjens tillhörigheter. Men hennes ord är också ett uttryck för det som mängder av barn, världen över och här hemma, känner inför den verklighet de ofrivilligt hamnat i.
[ Erika Cyrillus: Vi är fartblinda och avtrubbade inför klimatkrisen ]
De sociala risker som följer i klimatkrisens spår är extremt allvarliga.
— Daniel Grahn och Anna Lönn Lundbäck, Erikshjälpen
Vi ser barn med en genuin oro och vånda över den framtid som väntar och det är dags att vi tar den på allvar! Vi har lämnat över en värld som de inte kan leva i, en värld där de som barn får kämpa för sina vuxna jag. Så många som en miljard barn riskerar att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser. En miljard!
Det är de redan mest utsatta som drabbas hårdast när klimatförändringarna sveper fram och obarmhärtigt rycker undan alla möjligheter att försörja sig. Familjer som tvingas ta till drastiska strategier för att överleva. Flickor som tas ur skolan och gifts bort tidigare, unga pojkar som löper större risk att rekryteras till extremistgrupper. De sociala risker som följer i klimatkrisens spår är extremt allvarliga.
Även om vi de senaste åren har börjat ana krisens konsekvenser även här hemma är det lätt att vi blundar för den verklighet som miljontals barn och familjer redan lever i. Väljer att rycka på axlarna och tänka att det är någon annans ansvar att påverka, att det vi gör inte spelar någon roll.
Vi förstår också att det är lätt att känna sig uppgiven, inte minst efter sommarens rapport från FN:s klimatpanel IPCC, som med all oönskad tydlighet visar hur snabbt klimatet förändras i negativ riktning. Men vi kan i stället välja att vara en del av ett hopp. Vi kan alla ta ansvar, som individer och genom den politik som förs, men det krävs ett stort ansvarstagande inom alla samhällssektorer.
Vi får inte svika barnen genom att välja att blunda! För det finns konkreta insatser där vi alla kan bidra till en hållbar utveckling som tillfredsställer dagens behov, utan att äventyra kommande generationers möjligheter. Ingen kan göra allt men alla kan göra något, och det vi gör spelar roll!
Det är anmärkningsvärt hur snabbt rösterna tystnar efter den skakande IPCC-rapporten.
— Daniel Grahn och Anna Lönn Lundbäck, Erikshjälpen
Som barnrättsorganisation med verksamhet både i Sverige och internationellt och med en ideell second hand-verksamhet ser vi betydelsen av att förstärka beredskap och motståndskraft i världens utsatta områden. Våra politiker måste skapa samma förutsättningar i en mycket större skala. Alla länder måste öka takten i arbetet med de globala målen i Agenda 2030.
Vi vet vilka områden och länder som är mest sårbara. Vi måste fokusera på katastrofriskreducering och resiliens för att bidra till människors och samhällens förmåga att hantera klimatrelaterade förändringar. Vi ser ett stort behov i att utbilda barn och unga inom klimatpåverkan och barns rättigheter.
[ Gustav Fridolin: Vi är inte i närheten av att vara så oroliga för klimatet som vi borde vara ]
Samtidigt måste vi satsa mer pengar på humanitära insatser som ger skydd till barn i akuta kriser och katastrofer. Det är också viktigt att värna den ideella second-handverksamheten som drivit och driver på utvecklingen mot en cirkulär ekonomi genom att erbjuda försäljning av återanvända varor i butiker och genom e-handel.
Det är anmärkningsvärt hur snabbt rösterna tystnar efter den skakande IPCC-rapporten. I ivern att få i gång samhällsmaskineriet igen, efter pandemin, är risken stor att vi glömmer dem som sällan hörs i debatten: Alpona och hennes vänner.
