“Smaken kyrkovalet lämnar efter sig är väl bitter”, skriver komminister Judith Fagrell på debattplats i Dagen 30/9. Och hon frågar: “Är detta min kyrka?”
Det är lätt att instämma. Eftervalsanalyser är gjorda av företrädare för kyrkovalets nomineringsgrupper och av ledarskribenter. Risken finns dock att viktiga slutsatser efter hand glöms bort, och att allt i Svenska kyrkan återgår till det vanliga. Det vore tragiskt om så skulle ske. För nu är det behaglig tid att många röster får höras i en konstruktiv eftervalsdebatt.
Det har dessutom inträffat sådant som indikerar en uppluckring av positionerna. Men – för att isen ska lossna på allvar krävs en uppriktig vilja hos främst de nomineringsgrupper som består av riksdagspartier: Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna. Dessa måste lyssna på kritiker, som inför årets kyrkoval trätt fram på bredare front än tidigare.
[ Läs tidigare inlägg | Judith Fagrell: Kyrkovalet gav bitter eftersmak ]
Därför är det nedslående att ta del av kyrkomötets ordförande Karin Perers (C) utgjutelse mot dem som önskar att de partipolitiska nomineringsgrupperna ska låta Svenska kyrkan styra sig själv. Till Kyrkans Tidning (23/9) säger hon: “Jag har känt mig ledsen över att vi som både kristna och verksamma i ett politiskt parti inte duger.” Hon beklagar att hon “som är sprungen ur en politisk folkrörelse som Centerpartiet inte skulle vara lika mycket värd som kristen”.
Karin Perers gör som flera andra i kyrkomötet ett fult debattknep. Hon blandar bort korten. Kritiken mot det partipolitiska deltagandet gäller systemet som sådant – inte de enskilda ledamöternas värde som kristna!
Man engagerar sig i styrandet av den kyrka man är en del av samtidigt som man har ett överordnat intresse, nämligen partiernas, att tillvarata.
— Gunnar Hyltén-Cavallius
Längre fram i intervjun yttrar Perers: “Vi behöver en kyrka vid sidan av kyrkorummet som betonar allas lika värde”. Det här slagordet, ytterst frekvent bland personer med hemort i socialismen och liberalismen, används gärna som ett tillhygge mot konservativa eller för att, som Judith Fagrell skriver, misstänkliggöra den andre. Jag kan försäkra att den nomineringsgrupp i vilken jag själv är engagerad, Frimodig kyrka, helhjärtat står upp för människors lika och okränkbara värde.
[ C utreder fristående organisation för kyrkovalet ]
Nyligen kom den överraskande uppgiften att centerstämman beslutat att partiet ska utreda skapandet av en fristående organisation för att driva partiets värderingar i Svenska kyrkan. “Det här är nog revolution i Centerpartiet”, yttrade en man i presidiet (Dagen 28/9). Inget vet hur saken landar till slut, men detta förberedande beslut inger ändå ett stort hopp.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har sagt att partiet efter kyrkovalet kommer att utreda sitt deltagande i kyrkopolitiken. Men han tänker att SD inte kan lämna styret av Svenska kyrkan alldeles fritt till Socialdemokraterna: “Det förtroendet har jag inte för S”, menar Åkesson (KT 18/8). Nu tycks alltså två riksdagspartier överväga att eventuellt upphöra som nomineringsgrupper i kyrkan. Vem kunde tro det för ett par månader sedan?
De som håller emot en sådan utveckling har av allt att döma inte kyrkans bästa för ögonen.
— Gunnar Hyltén-Cavallius
Återstår så den tredje kraften i den politiska trojkan i kyrkan, Socialdemokraterna, ett parti av många sett som osedvanligt maktinriktat. Inför kyrkovalet hävdade mycket riktigt partiordföranden Stefan Löfven, att det inte finns någon tidsgräns för partiets deltagande i kyrkopolitiken. Till den kommande kongressen i november finns två motioner som föreslår att S ska upphöra med sitt engagemang i Svenska kyrkan.
Partistyrelsen är dock kallsinnig till motionerna och vill nu i stället att endast partistyrelsen ska ta ansvar för Socialdemokraternas arbete i Svenska kyrkan. Hittills har detta ansvar åvilat hela partiet.
I en studie från Umeå universitet, Inomkyrklig sekularisering (2018) slås fast att denna sekularisering kan visa sig i kyrkans självbild: “På en övergripande organisatorisk nivå handlar detta om att kyrkan oreflekterat tenderar överta sekulära organisationsidéer som saknar egentlig teologisk motivering.”
[ Elisabeth Sandlund: Sorgligt att diskussioner om kyrkan inte kan föras med respekt ]
Professorn i kyrkovetenskap Sven-Erik Brodd gör i sitt antologibidrag ett viktigt historiskt konstaterande, när han berör de politiska partierna som styr Svenska kyrkan. De bygger på en kyrkosyn, skriver han, “som redan fanns i feodalismen och fursteabsolutismen”. Kyrkosynen innebär att man engagerar sig i styrandet av den kyrka man är en del av samtidigt som man har ett överordnat intresse, nämligen partiernas, att tillvarata.
Det blir mer och mer uppenbart att Svenska kyrkan måste dö bort från sitt strukturella fängelse, skrev Judith Fagrell. De som håller emot en sådan utveckling har av allt att döma inte kyrkans bästa för ögonen; något ännu viktigare har högre prioritet för dem, partiets inflytande.
“Vad vill du att Svenska kyrkan ska göra?” Så stod det på ett kort utsänt till röstberättigade i årets kyrkoval. Jag svarar: Börja med att reflektera över vad “kyrka” betyder, nämligen “det som tillhör Herren” - Kyrios på grekiska - och denne Herre är Jesus Kristus. Att börja i rätt ände underlättar högst väsentligt en process mot frihet.
