En bedräglig självbild gagnar aldrig ett samhälle. Får den bilden vara förhärskande över tid så riskerar det att få allvarliga konsekvenser. Så har varit fallet med den svenska bostadspolitiken och samhällsbyggnadspolitiken.
Kanske är vi allt för många som levt med idén om att vi gått mot ett samhälle där det finns plats för oss även när livet går snett, medan verkligheten har styrts åt ett annat håll. Sedan de statliga bostadssubventionerna avskaffades på 1990-talet, under en tid när vi hade bostadsöverskott, har avsaknad av handlingskraft varit genomgående och resulterat i att cirka 70 procent av Sveriges kommuner uppger att de har bostadsbrist.
Samhällsbyggnaden å sin sida har sedan millennieskiftet präglats av marknadstänk där varje stad ska slåss om att ha det mest välputsade varumärket för att vara attraktiva för företag, turister och den inflyttande medelklassen. För den som följt utvecklingen på de stora städernas offentliga platser, rensas dessa allt mer från varje element som skulle kunna göra dessa attraktiva för de socialt utsatta. Sittplatser tas bort eller ersätts av “bum proof benches” (uteliggarsäkra bänkar), samtidigt som vi lägger allt mer resurser på väktarinsatser.
De som i dag står med resultatet av bristerna i samhällsbygget är de sociala organisationerna och deras huvudmän, i vissa fall kyrkorna.
— Petter Nilsson
I bostadsfrågan har visserligen byggtakten ökat, men inte ens de bostäder som byggs för att vara billiga innebär en lösning för dem som lider värst av de gångna årtiondenas försumlighet. De socialt utsatta som steg för steg städas bort från den offentliga miljön mot städernas periferi är sällan en faktor som inkluderas i städernas samhällsbyggnadsprocesser. De har sällan resurserna att uttrycka sig i samråd på det sättet som dagens processer kräver.
Det finns faktiskt goda skäl att säga att dagens så kallade demokratiska samhällsbyggnadsprocess bara möjliggör inflytande från resursstarka. När en ny exploatering kommer till en plats finns till och med exempel på hur exploatörer finansierar kommunala projekt med att flytta socialt utsatta till andra platser, där de sedan bara får bli kvar tills nästa exploatering innebär att de får flytta igen.
Det är uppenbart att den offentliga politiken saknar handlingskraft, riktning, och kanske till och med reell vilja i dessa frågor. Här måsta andra aktörer kliva fram och visa vägen.
De som i dag står med resultatet av bristerna i samhällsbygget är de sociala organisationerna och deras huvudmän, i vissa fall kyrkorna. De möter de hemlösa som blir bortsjasade från torget, de nyanlända som inte kan ta sig in på bostadsmarknaden och de ensamma som kanske har någonstans att bo men saknar någonstans att få höra till.
Den idéburna sektorn behöver lyfta blicken mot strukturerna som gör att deras sociala verksamheter behövs allt mer. De behöver stå upp för de mest sårbara när nya exploateringar planeras i ett område i planprocesserna. De behöver verka för att de offentliga aktörerna ser sitt ansvar i dessa frågor. De behöver hitta kreativa sätt att ingå partnerskap på dessa platser för att göra det möjligt att göra den nya etableringen till en vinst för de utsatta grupperna.
Det behöver tillföras sysselsättning, arbetsmöjligheter och offentliga platser för de mest utsatta också! Ute i Europa ser i hur den idéburna sektorn själva blir exploatörer som ett svar på bostadsfrågan.
De idéburna med sina huvudmän förstår sig på gemenskapsbyggande som de nya områdena verkligen behöver. De är plattformar för de sociala band som gör bostäder och platser till ett hem.
Ett ensidigt fokus på bostadsbyggande borgar för en splittrad bostadsort med svagt förvaltarskap och lågt engagemang i det gemensamma. De idéburna blir en motkraft till detta och dess mötesplatser är grunden för det samhälle som vi föreställt oss, samtidigt som verkligheten gått i en annan riktning.
