“Jag tror problemet är söndagarna”, svarar Thomas Nordegren i P1:s talkshow (Nordegren&Epstein, den 13/9) på Louise Epsteins fråga om varför det är en sådan prästbrist i Sverige. Varpå Louise i sin tur replikerar med en oneliner som skulle kunna vara sprungen ur en brinnande pastors eller prästs rop: “Ja men om du verkligen tror på Jesus så är det ju en ynnest att få hålla gudstjänst på söndagen!”
Oj, så rätt hon har! Vi är många som verkligen gläds och mer än någonsin förstår “ynnesten” att få fira gudstjänst tillsammans efter pandemins påtvingade paus.
Ändå vet vi att det är långt ifrån alla Jesustroende som faktiskt firar gudstjänst varje söndag. De runt två timmar som ägnas åt gudstjänst verkar det vara en större kamp om än andra timmar i veckan.
[ Elisabeth Sandlund: Öppna kyrkportar ger möjlighet till gudsmöten ]
Har då dessa två timmar sådan betydelse? Kan man inte fira sin egen gudstjänst med en promenad i skogen i stället? Måste man göra det tillsammans med andra?
Naturligtvis är allt vårt närmande till naturen ett närmande till vår skapare, men det kan aldrig jämställas med gudstjänsten.
Kanske någon säger: “Jag har min egen andakt och det räcker för mig.” Jag har också min egen andakt men den kan aldrig ersätta gudstjänsten. Individualismen smittar av sig in i kyrkan. Min tro, på mitt sätt!
Låt inte dessa två timmar vara förhandlingsbara. Det är en bra början för påkristningen av Sverige igen.
— Staffan Hellström
Nya testamentet talar mer om “vår” tro. Det är ett eget beslut att genom tron bli kristen. Men så snart vi är döpta är tron gemensam. Paulus talar om vår “gemensamma tro” och att vi “tillsammans med alla de heliga [ska] kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet”. Och när Jesus lär sina lärjungar att be säger han “vår Fader”, inte “min Fader”.
Varför firar vi då gudstjänst? Djupast sett handlar det om att fira världshistoriens största gamechanger: Jesu fysiska uppståndelse från det döda. Enskilt är detta det viktigaste som någonsin hänt: Döden är inte slutet! Allt är förlåtet! Du är älskad bortom all sans och förnuft!
Denna sanning revolutionerar en människas liv fullständigt. Den ändrar våra prioriteringar. Den hjälper oss i kampen mot egoism och materialism. Den jagar våra djupaste rädslor på flykten. Den ger oss mål och mening. Listan kan göras lång på allt den gör.
När vi förstår detta blir Louise Epsteins ord verklighet: “Det är en ynnest” att tillsammans få fira detta under två timmar varje vecka.
Kanske är det så att många troende inte tror på det man tror på. Eller i varje fall inte förstått vilken skatt vi sitter på.
Vi ser, generellt, ett ökat välstånd i Sverige. Pooler byggs, bilar och husbilar köps, resor reses, fonder sparas. Samtidigt blir det tysta ropet allt högre från vilsna, ensamma och ångestfyllda svenskar med allt mindre hopp. De som ropar högst är den unga generationen som egentligen borde sjunga “den ljusnande framtid är vår”.
Frågor som “vad händer efter döden” har kanske inte varit så aktuella i Sverige sedan andra världskriget. Visst, vi har drabbats av en del katastrofer, som Estonia och tsunamikatastrofen, som gjort denna fråga aktuell. Men pandemin har fört frågan ännu ett steg närmare oss. Det glada budskapet om Jesus är det enskilt viktigaste svaret på svenskens djupaste behov.
[ Svenska museer har raderat ut trons roll i historien ]
Och vilka ska berätta om detta? Kyrkan! De troende!
Då är det minst sagt olyckligt att stora delar av kyrkan inte ens själva firar det som är det stora svaret för svensken.
Tänk om alla som tror på Jesus skulle bestämma sig för att dessa två timmar i veckan inte är förhandlingsbara. Alla föräldrar vet att det inte är det vi säger som är viktigast när det kommer till att uppfostra våra barn, utan att det är vad vi gör som visar
vägen. Det är inte bara sant när det gäller barnuppfostran.
Sekulariseringen är påtaglig i Sverige och det är bara kyrkan som på allvar kan utmana den.
— Staffan Hellström
Sekulariseringen är påtaglig i Sverige och det är bara kyrkan som på allvar kan utmana den. Men om kyrkan (de troende) själva lever sekulära liv (som om Gud inte fanns) blir till slut den sekulära livsstilen det enda alternativet för svensken. Och ett liv utan Gud är ett liv utan hopp.
Så kära syster och broder i tron: Låt oss söndag efter söndag fylla kyrka efter kyrka i vårt land. Och tillsammans fira Jesu uppståndelse varje söndag. Låt inte dessa två timmar vara förhandlingsbara. Det är en bra början för påkristningen av Sverige igen. Resonera som en vän jag mötte på ICA, på väg hem från gudstjänsten:
“Jag har bestämt mig för en princip: Att gå varje söndag oavsett om det är tråkigt eller inte. Den (gudstjänsten) ska bara sitta där!”
