Att återgå till det “normala”, det är något många av oss önskat och drömt om under pandemin. Frågan är dock vilket normaltillstånd vi längtar tillbaka till. Vi befinner oss nu i en unik situation, församlingar har varit åtskilda under lång tid men får nu mötas fysiskt igen. Det är därmed en utmärkt tid för reflektion över det som varit och det som ligger framför. Kanske finns nu möjlighet att bygga något nytt?
Alla har inte längtat tillbaka till det som varit, för en del kom pandemin som en befrielse eller nödvändig paus där perspektiven djupnat och insikter skapats. På det sättet har pandemin också haft funktionen av en ökentid, en fasta från det invanda, vilket öppnat upp för nya drömmar om vad livet ska innehålla när samhället öppnas upp igen.
I mitten av oktober är det fyra år sedan #metoo-rörelsen fick genomslag och skakade om världen. En rörelse som lyfte på locket kring förtryck och sexuella övergrepp i samhällets alla skikt, också inom kyrkan. Under pandemin har nya fall av sexuella övergrepp avslöjats och skakat om kristna sammanhang, vilket visar på att frågan på inget sätt är utagerad.
Trots ökad medvetenhet i allt fler sammanhang ser vi att kvinnors utsatthet ökat under pandemin (se jämställdhetsmyndighetens rapport om hur Coronapandemin ökar risken för våld mot kvinnor och barn). Även om det är få män som utövar sexuellt våld mot kvinnor, bär vi alla ansvar för att skapa en kultur som förhindrar att övergrepp sker.
Vi vet att våld inte uppkommer ur tomma intet. Bakom finns underliggande faktorer som möjliggör ett sådant beteende. Hit hör bland annat gränslösa beteenden, maktstrukturer, sexistiska skämt och förminskande attityder.
[ Så går kyrkorna vidare efter #metoo ]
Genom att ta del av alla dessa vittnesmål kan vi få syn på de osunda strukturer vi har och ger utrymme för.
Att en destruktiv kultur kan upprätthållas över tid beror på tystnaden, det vill säga avsaknaden av ifrågasättande och kritik, och tystnadskulturen stärks av olika faktorer såsom skam, okunskap eller ovilja. Metoo fick egna upprop inom kyrkan och efter att ha studerat uppropen från frikyrkorna och Svenska kyrkan, #sanningenskagöraerfria och #vardeljus, är det tydligt att just tystnadskulturen varit en bidragande faktor både till möjliggörande av förtryck och till att de utsatta blir dubbelt bestraffade.
Inte sällan är det den som bryter tystnaden som anses vara problemet, i stället för den som utsätter andra för övergrepp. Att våra sammanhang är relativt små komplicerar hanteringen av dessa situationer, eftersom både släktskap och långa vänskaper kan påverka hur vi hanterar dem. Här behövs både insikt om att vi har ett arbete att göra och ett mod att resa sig över den typen av lojaliteter för att söka den frihet som Jesus frikostigt ger till alla. En frihet som vi för övrigt undanhåller även den som förgriper sig på andra, om vi fortsätter hålla tyst.
Ett första steg skulle kunna vara att prata om den kultur vi vill forma tillsammans och sedan skapa goda förutsättningar för dem som far illa att göra sin röst hörd.
Podd-serien The rise and fall of Mars Hill som tidningen Christianity Today släppte i somras visar på ett tydligt sätt hur osunda miljöer skapas. Den visar att det sällan är så enkelt att skulden kan läggas på en enskild individ eller ett enskilt sammanhang, utan snarare att de osunda miljöerna skapas i ett samspel mellan ledare och församling.
Uppropen från våra egna sammanhang bekräftar den bilden. Genom att ta del av alla dessa vittnesmål kan vi få syn på de osunda strukturer vi har och ger utrymme för. Det #metoo bland annat belyste var att trakasserier och övergrepp har sin grogrund i djupt inbäddade attityder som vi inte får bort med nya styrdokument, utan enbart med medvetet arbete.
Nu när vi åter öppnar upp våra sammanhang har vi en unik möjlighet att bestämma vilken kultur vi vill skapa både i våra församlingar och i samhället. Det är utan tvivel så att kyrkan har arbete kvar att göra i metoo-relaterade frågor och börjar vi där kan vi även bli en viktig röst i samhället. När vi nu återgår till att skapa verksamheter tillsammans och för andra har vi en chans att sätta tonen.
[ Stark skildring av skandalerna kring megakyrkan Mars Hill ]
Vi firar i år hundra år av kvinnlig rösträtt i Sverige, en rörelse som inte skulle fått samma genomslagskraft om det inte varit för frikyrkorörelserna som redan gått före och kämpat för demokrati och jämlikhet. Att frikyrkorna i Sverige var de första att införa kvinnlig rösträtt (80 år innan det blev en lag) kan inspirera oss i dag att fortsätta arbeta för en utveckling där alla människor får plats, möts med respekt och kan känna sig trygga.
Ett första steg skulle kunna vara att prata om den kultur vi vill forma tillsammans och sedan skapa goda förutsättningar för dem som far illa att göra sin röst hörd. Låt det nya normala vara en transparent miljö där vi aktivt söker varandras frihet och respekt! Låt oss inte lägga ned kampen innan alla i vår gemenskap är fria. Om inte alla är fria är ingen fri!
[ Rapporten om Ravi Zacharias visar på lögner och övergrepp ]
