På väg hem från en föreläsning åkte jag förbi den svepande kurva där en 14-årig människojakt tog slut några dagar tidigare. Det var i den kurvan konstnären Lars Vilks och två poliser dog. På några timmar fylldes kommentarsfält i medier med islamisternas jubel över Allahs hämnd mot hädaren. Världsliga lagar och poliser kunde inte skydda den som den religiösa lagen dömt, sades det. Nätet fylldes av gratulationer och hånfulla tillmälen.
För Lars Vilks var allt konst, från verken han producerade till samhällets reaktioner på konstverket. Hans konstprojekt handlade därför ofta om att kasta in en boll för att få se hur den studsade. För honom var rondellhunden och förföljelsen efteråt del av samma installation. Nu går installationen vidare i en ny fas som handlar om hur hans död kommer att påverka vårt samhälle.
[ Frida Park: Lars Vilks hade både rätt och fel om religion ]
För oss andra är det ingen installation. För oss är konfrontationen mellan islamismen, sharia och det västerländska samhället den verklighet vi och våra barn har att leva i. Det är ett lågintensivt kulturellt utnötningskrig. Konfrontationen går vidare i varje svensk förort. Striden står om vilken rätt jag som människa har att sätta mig till doms över andra och om vilken lag som ska styra samhället: Svea rikes lag eller sharia.
Det är därför jag lever med skydd. Det är därför vi ogärna låter vår flicka gå ut ensam på kvällen. Det är därför judar flyttar från Malmö när de möter islamismens andra ansikte: judehatet. Det är därför vi möter så många slagna och traumatiserade i Nordens största skyddade boende som vår förening driver. Varje dag ser vi kulturkrigets offer.
Ibland tänker jag att det enda skälet till att det är lugnt i dag är att vi följsamt hukar oss när det blivit lägre i tak.
— Soheila Fors
Där, i kurvan i Markaryd vann islamismen ett symboliskt slag. Alla andra förlorade det, först en konstprofessor och hans sambo som i fjorton års tid tvingats till ett liv på undantag med attentatet i Köpenhamn med en dödad som lägsta punkt, sedan två poliser och deras familjer. Men förlorarna är fler än så:
De största förlorarna är nog ändå vi medborgare i det svenska samhället. En av Voltaires vänner sammanfattade författarens tankar så här: “Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.”
Den beredskapen finns knappast i Sverige. Sedan kriget vet vi att en svensk tiger. Men har den som inte har något värt att dö för verkligen något värt att leva för?
[ Soheila Fors vägrar ge upp – trots alla hot ]
Ibland tänker jag att det enda skälet till att det är lugnt i dag är att vi följsamt hukar oss när det blivit lägre i tak. Vi vet vad som är politiskt korrekt. Vi vet vad som kan sägas öppet och vad som bara får sägas mellan skål och vägg. I mörkare stunder väntar jag på hädelselagar som ska skydda de minoriteter som förtrycker alla. Vi har redan lagt hädelselagarnas grund i vår självcensur. Vi ursäktade oss med att detta var Lars Vilks privata strid. Nu vet vi att det var fel.
I ett samhälle med yttrande- och religionsfrihet får vi passionerade stå ut med hädelser mot det som är heligast för oss, vare sig det är frågan om tro eller politik. Många vanliga muslimer tyckte att rondellhunden var osmaklig på samma sätt som många kristna for illa av Elisabeth Ohlsons homoerotiska Jesusbilder. Men man knöt handen i byxfickan och visste att övertrampet var priset för friheten.
[ “Det finns de som vill offra sina liv för att stoppa konst som min” ]
Det är viktigt att förstå att vi invandrare ofta kommer från en helt annan miljö, en djupt moralisk miljö som är starkt auktoritär och som bara tillåter en åsikt. Vi reste från en kultur där vi sedan barnsben lärt oss att bara en sanning fanns och att den aldrig fick ifrågasättas. Så kom vi till Sverige, till en öppen marknad där allt var tillåtet.
Att direkt vid sin ankomst till Sverige se Bror Hjorts staty av Näcken utanför Uppsala järnvägsstation där han spritt språngande naken spelar fiol, att se sin första gris, att se kvinnor kyssa varandra, se hur alkohol säljs överallt, se nakna kvinnokroppar och samboförhållanden – allt detta och mycket mer leder till en massiv kulturchock som inte alla klarar av.
[ Han brevväxlade med Lars Vilks om kristna tron ]
Efter ett tag förstår de flesta att det inte är så att människor i väst saknar moral, tvärtom, men de har lärt sig att hantera friheten. Men vill man inte acceptera friheten återstår bara två val: att isolera sig så mycket som möjligt från det svenska samhället i segregation och/eller att gå i krig och utöva terror mot de ogudaktiga och omoralen.
Är Gud död så är allt tillåtet, men för mig är Gud levande. Jag mötte personligen Jesus en natt i Iran. En natt när jag förlorat allt hopp kom han in i rummet, helade mig och gav mig mitt uppdrag. Varje möte och varje händelse klingar mot den resonansbotten som detta möte skapade i mig. Somt klingar vackert medan annat skorrar falskt. Men detta är min upplevelse. Jag gör inte min norm till andras lag. Detta är avgrunden som skiljer mig och islamisterna åt.
