Debatt

Folk orkar inte längre med Sveriges söndertrasade system

Det är allvarligt när medborgarnas tillit till systemen börjar falla. Fusk och orimligheter gör att vi nu inte kan hjälpa dem som verkligen skulle behövt vår hjälp, skriver Rebecca Weidmo Uvell.

I valrörelsen 2014 valde Socialdemokraterna, med Aftonbladets ledarsida i spetsen, att måla upp ett Sverige som gått sönder. 2021 är det många som ser en massa saker som inte då var trasiga men som nu gått sönder eller börjat krackelera.

Men det allra mest allvarliga är när tilliten till systemen börjar falla. Där är vi tyvärr nu.

För en tid sedan uppmärksammades i medier det orimliga i att flyktingar kan åka på semester till de länder de flytt ifrån. Vilket de får i dag: Migrationsverket drar inte in skyddsskälen för semester och det görs inga insatser på flygplatser, något som sker i några av våra europeiska grannländer. Så snart en asylsökande fått uppehållstillstånd kan han eller hon helt ostört direkt köpa en biljett hem, för pengar de fått i bidrag. De kan till och med söka resebidrag från socialtjänsten.

Enligt en dom i förvaltningsrätten 2011 där en så kallad ensamkommande ansökte om att få resan hem samt mat på resmålet betald av socialtjänsten, dömde rätten till hans fördel och mot kommunen som nekat. Enligt lagen har man alltså rätt att få resa hem på socialtjänstens bekostnad, framför allt om man har sin familj kvar i hemlandet.

I samband med talibanernas maktövertagande i Afghanistan i augusti hämtade Utrikesdepartementet, UD, hem flera hundra personer med uppehållstillstånd i Sverige – personer som åkt tillbaka till ett land som UD ända sedan 2006 avrått från att resa till.

Migrationssystemet är bara ett av flera system som går i otakt med vad man instinktivt kan känna är rimligt.

—  Rebecca Weidmo Uvell

En asylsökande har också rätt att söka efterlevandestöd hos Pensionsmyndigheten om den sökande uppger att dennes föräldrar är döda och personen är under 20 år. Föräldrarna behöver aldrig ens ha satt sin fot i Sverige.

Sådant här urholkar människors tilltro till asylsystemet. Rakt av.

I början av hösten publicerade Expressen ett reportage om utlandsfödda som inte jobbar. I reportaget kunde man också läsa om en somalisk kvinna som under många år levt på bidrag men som nu jobbade. Tidigare hade hon kunnat kvittera ut 32 000 kronor per månad i bidrag. Det är en lön som många svenskar som jobbar och sliter inte har.

Vi har snart en miljon människor i utanförskap igen, precis som 2005. Den stora majoriteten av dem har utländsk bakgrund i ett land där man alltså kan kvittera ut 32 000 kronor i bidrag om man staplar bidrag på bidrag. Inte undra på att före detta asylsökande har råd med flygbiljetter hem.

Migrationssystemet är bara ett av flera system som går i otakt med vad man instinktivt kan känna är rimligt, men ska vi kunna upprätthålla tilliten mellan människa och stat måste detta ändras – och ändras fort.

Tilliten till samhällskontraktet, det vi som medborgare har med staten, ligger nämligen till grund för hela vårt system. Läser man tidningarna upplever många av oss en känsla näst intill övermäktig: Dagens skörd av nyheter om skjutningar, klanbråk på akuten och ytterligare en dömd person som inte utvisas eller får stora skadestånd sköljer över oss. Det är lätt att känna ett slags uppgivenhet.

Vad händer i Sverige när vanliga människor inte längre litar på staten?

—  Rebecca Weidmo Uvell

När ytterligare en härva av fusk med assistansersättningen avslöjas där tiotals miljoner fuskats till sig av släkter och klaner i förorter och där det dessutom funnits personer på insidan som suttit och beviljat bidrag, går verkligen något sönder.

Det är när den uppgivenheten förvandlas till brist på tillit som vi har problem som kommer ta längre tid än gängkriminaliteten att fixa. För alla vet att förtroenden är svåra att bygga upp men lätta att rasera.

Vad händer i Sverige när vanliga människor inte längre litar på staten?

En liten grupp flyktingaktivister i elitposition har fått leka humanitär stormakt i decennier och fått fina internationella jobb och applåder på konferenser utomlands samtidigt som stödet för en sådan politik minskat för varje år.

Det var länge sedan vi såg några fackeltåg eller kändisupprop som manat Sverige att ta större ansvar för flyktingkrisen i världen, förmodligen helt enkelt för att många känner att vi redan tagit vårt ansvar och mer därtill. Att världen brinner är inte Sveriges ensak, det är allas ensak i världen och den humanitära utmattningen är tyvärr redan ett faktum.

Folk orkar inte längre. Det tragiska är att genom att ha ett system så fullt med revor och hål, orimligheter och möjlighet till fusk som det svenska, som gett människor utan asylskäl uppehållstillstånd och bidrag år efter år, kan vi nu inte hjälpa dem som verkligen behöver hjälp.

När människor känner att deras vilja att hjälpa har utnyttjas och hjälp getts till människor som inte haft asylskäl riskerar tyvärr de som verkligen är i nöd att inte få det.

För svenskar är generösa. Vi har verkligen velat vara godhjärtade och bussiga. Men om politikerna inte snabbt försöker laga tilliten till systemen kommer nog inte den stora allmänhetens vilja att hjälpa tillbaka.

Fler artiklar för dig