Jag har svårt att motstå en klyscha som då och då möter i gamla böcker: den muntra brasan. Den muntra brasan sprakar när barnen kommer in efter många timmars utelek och där samlas familjen vid dagens slut.
Världen var förstås även förr osäker och vädret många gånger bistert, men den där muntra brasan som Mulle och Vattenråttan får sitta vid då de efter många timmars irrande i snöstormen dimper ner hos Grävlingen – den gör mig alltid lika glad när jag läser om Det susar i säven. Och jag är rätt säker på att det i Göte Strandsjös Som när ett barn kommer hem om kvällen skymtar en munter brasa bakom den “vänliga famn” som välkomnar en son eller dotter åter.
[ Familjen har blivit viktigare under pandemin ]
Vi pratar ibland om lägereldar i bildlig bemärkelse. Hur också vi i en urbaniserad tid behöver sådana. Som exempel brukar nämnas Melodifestivalen, ett tv-program som fortfarande har den funktion som Hylands hörna hade förr. Det är numera onekligen ont om gemensamma lägereldar: helgdagar, traditioner, normer. Var och en har (och kräver?) sin egen skärm och sin egen kulturella referensram.
Man behöver inte romantisera ett kolorerat förflutet för att inse att detta gör något med oss som familjer. Om vi inte samlas kring den där gamla muntra brasan, kring vad samlas vi då? Anser vi det ens önskvärt att samlas? Värnar vi den gemensamma middagen eller är det lugnast om alla får äta egen kost vid egen skärm?
Som föräldrar behöver vi en vision för den gemenskap vi vill sträva efter i familjen. Utan vision och aktiva val blir det som det blir. Men vi kanske rent av misstänker att visioner är förlegade och inte platsar i ett egalitärt, individualistiskt samhälle?
Vi kanske rent av misstänker att visioner är förlegade och inte platsar i ett egalitärt, individualistiskt samhälle.
— Anna Sophia Bonde
Att det är svårt i vår tid att hålla ihop enheter är uppenbart, det märks såväl i familjen som i föreningslivet. Ändå är behovet av gemenskap tidlöst. Många av de samhällsproblem vi ser omkring oss tyder på det. De kriminella gängen utgör – om än destruktiva – gemenskaper som uppenbarligen även socialt fyller en viktig funktion, inte bara på grund av chanserna till snabba cash.
Jag är övertygad om, vilket även forskning pekar på, att tillflödet till gängen hade minskat om tillgången på stabila familjer varit större. Som Hjalmar Söderberg skrev: “Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
[ Fredrik Wenell: Uppgradera familjen i kampen mot gängkriminaliteten ]
De starkaste och vackraste visioner av vad en familj kan, eller rent av ska, vara har jag mött i kristna sammanhang. Där möter fortfarande en tro på familjen, även i ett land som Sverige där – enligt Henrik Berggren och Lars Trädgårdh i den moderna klassikern Är svensken människa? – det sedan många år finns en stark allians mellan stat och individ och där många politiska beslut fattats just för att minska individens beroende av familjen (exempelvis barnbidrag, förskolereformer, särbeskattning, förbudet mot hemskolning).
En alltid lika kamplysten Ivar Arpi liknade nyligen i SvD, med anledning av regeringens “familjevecka”, politikens styrning av familjen vid “kom till vår affär och handla för 50 000 kr – få en bonuscheck på 50 kr”. Alltså: Det politikerna “ger” familjen har de redan med råge tagit ifrån familjen.
Den kristna berättelsen verkar i många fall hindra att familjens gemenskap urholkas. Förekomst av bordsbön, aftonbön, gemensamt gudstjänstfirande och praktiskt engagemang i församlingen – allt sådant tjänar som kitt. Många familjer lever det livet. Är ett varmt hjärta för de egna barnen, och kanske också andras barn.
Vad sådan lågmäld generositet gör för atmosfären i vårt land går inte att mäta, den är ovärderlig. Vi borde tacka oftare för våra familjer och be för föräldrar, att de (vi) orkar stå stadigt rotade, när det – som så ofta – blåser, hemma och ute i världen. Jag tror att Gud allt som oftast använder familjen för att visa världen sin kärlek.
Gentemot informationsteknologin och dess förföriska knep kan en enskild förälder känna sig vanmäktig.
— Anna Sophia Bonde
Men Frestaren vill fortfarande blåsa ut ljuset och med tanke på hur många barn och unga i vår tid som mår dåligt smärtar Jesu ord om att vuxna kommer att få stå till svars om vi svikit barnen (Mark 9:42).
Gentemot informationsteknologin och dess förföriska knep kan en enskild förälder känna sig vanmäktig. Man vill inte att barnen ska försvinna in i en värld som inte kommer att ta vara på dem. Men man vill heller inte, och orkar inte alltid, bråka. Ibland är det skönt när det är tyst! Men måtte vi inte bli så beroende av den sortens tystnad som kommer sig av att alla sitter vid sin egen skärm, att vi misstar den för frid.
För vad hjälper det barnen om de vinner hela världen men förlorar sin frid? Vad hjälper det oss som föräldrar om vi av trötthet eller lättja väljer den kortsiktiga vapenvilan framför en långsiktig fred? Bestäm vilka strider som är värda att utkämpas och be om kraft att orka kämpa det Paulus kallade “den goda kampen”.
En sak är säker: Världen behöver den frid, glädje och gemenskap som i litteraturen så ofta exemplifierats av den muntra brasan. Detta är vad den kristna familjen är kallad till: Att göra rum för den värmen, i sitt hjärta och i sitt hem.
