Jag håller med Anders Mossberg (Dagen 1/10) om att vi i våra kyrkor och församlingar har en “unik gåva till vårt förfogande”, och inspirerad av hans artikel vill jag dela några av mina personliga erfarenheter, och reflektioner.
Jag är född och uppvuxen med mycket sång och musik. I hemmet i Karlskrona var det ofta fester och kalas. Mina föräldrar tog del av stadens, i alla fall på den tiden, rika kulturliv. Mamma sjöng sånger av Birger Sjöberg, Gunnar Turesson, Martin Kock och inte minst Evert Taube. Till detta kom alla moderna schlagers och vacker operettmusik.
[ Musikparet som vill sprida hopp med sin musik ]
Då jag var elva år fick vi ett piano hemma. Det ersatte pianot från stadens folkpark, Wämöparken, som vinterförvarades i vårt hem under många år. Under gymnasietiden studerade jag harmonilära för min eminente musiklärare Torsten Wall, som skrivit musiken till psalm 227 i Psalmboken. Han hade absolut gehör och var den bästa förebild jag kunde få. På den tiden kom jag med i stadens jazzorkestrar som mestadels bestod av militärmusiker från Flottans (numera Marinens) musikkår. Jag var ute på spelningar i ett område från Kalmar, Växjö och Kristianstad, med Karlskrona som utgångspunkt.
Så hände det sig år 1962, då jag var 21 år, att familjen blev frälst. Vi kom med i en levande pingstförsamling. Många nya vänner, mycket sång och musik och synnerligen levande gudstjänster.
Övergången “från folkparkerna och restaurangerna till kyrkorna” skötte sig självt. Ingen förbjöd något – det nya var så påfallande att det förra inte fick plats längre. Visa församlingsledare skapade plats utan att tränga undan andra.
Musiken har en roll att förkunna, undervisa och utlägga Skriften.
— Lennart Björk
Något som betytt mycket för min utveckling inom sång och musik är Pingströrelsens sångledarkonferenser. De var enorma tillgångar och attraktiva att vara med på. Något jag särskilt minns är undervisningen om sången och musikens roll i gudstjänst- och församlingsliv:
- UPPÅT: För lovsång, tillbedjan, för att uttrycka våra frågor och tvivel, vår bön och vår tacksamhet.
- INÅT: För den enskildes och församlingens uppbyggelse. Musiken har en roll att förkunna, undervisa och utlägga Skriften.
- UTÅT: För att dela med alla det vi hade fått.
Att få med samtliga dessa tre perspektiv är otroligt viktigt när vi talar om församlingens musikliv.
[ Karl-Erik Svedlund formade frikyrkans musikliv ]
Något annat som är mycket viktigt är kontinuiteten. Som historielärare är jag färgad av att lära ur historien, att ta vara på det goda exemplet och ta varning av det som gått fel förut. Därför:
- Att fastna i historien är farligt då man vill verka för framtiden.
- Att enbart se till nuet är statiskt och riskerar ett förlorat perspektiv.
- Att vilja erövra framtiden utan att ha ett historiskt fäste kan vara förödande.
Jag kommer aldrig glömma en bön som jag hörde någon gång i början av åttiotalet. En besökande person i församlingen bad: “Herre vi bryter upp från historien.” I mina öron lät det som kejsaren i Kina: “Historien ska börja med mig.”
Ja, vi måste förnya med nya sånger. Vi kan inte leva kvar i det som i dag är historia. Men att för den skull försaka hela det historiska kapitalet är förödande och i bästa fall ogenomtänkt.
[ Gospelmusiken förde Mikaela Häger till tro på Gud ]
Jag vill avsluta med en berättelse kopplad till Anders Mossbergs band Jerusalem. Då albumet ‘Krigsman’’ kom var jag lärare på ett högstadium mellan Lund och Malmö. Där fanns några elever med frikyrklig bakgrund. Man kunde räkna dem på en hand. Men de var frimodiga. De lanserade skivan och jag tror de fick den spelad på någon lektion.
Jerusalem var för många på den tiden vad Carola lite senare blev i synnerhet för unga tjejer - någon att luta sig mot i en allt mer sekulariserad och religionstrång miljö: ett föredöme.
