När argumenten tryter – höj rösten! Så brukar man beskriva ett av standardknepen i ett dysfunktionellt debattklimat. Och det är ingen tvekan om att strategin har fått ett genomslag i vår tid. Polariseringen är större än på länge, något som i hög grad har med viljan att “trycka till” meningsmotståndarna att göra – snarare än att vinna debatten genom hederlig argumentation.
Detta kan ta sig många olika uttryck. I sin mest vulgära form handlar det om att stå och skrika åt varandra. Men det kan även yttra sig i motsatsen: att tiga ihjäl varandra, osynliggöra varandra, baktala varandra. De så kallade härskarteknikerna rymmer olika beteenden, och de är inte alltid medvetna ens för dem som använder dem.
[ Frida Park: Skilj på härskarteknik och tillrättavisning i kärlek ]
Jag vill därför uppmärksamma en härskarteknik som ofta bottnar i de bästa intentioner – men som likafullt får följden både att volymen skruvas upp och att den andres uppsåt blir ifrågasatt.
Jag talar om bruket av begreppet alla människors lika värde.
De flesta normalt funtade människor skriver under på denna värdering. Åtminstone på pappret – och i vår kristet färgade kulturkrets. Samtidigt får vi ofta höra debattinlägg i stil med: “Om du inte tycker si eller så står du inte upp för alla människors lika värde”.
I värsta fall är det en härskarteknik som har till syfte att få alla som tycker annorlunda att skämmas – och att tiga.
— Olof Edsinger
Ett färskt exempel kan hämtas från debatten inför kyrkovalet, där ett antal sekulära politiker läxade upp traditionellt troende kristna med just denna retorik. I Dagen kunde vi sålunda läsa en text av två centerpartister som satte likhetstecken mellan “att stå upp för alla människors lika värde och rätt” och att viga samkönade par.
Ja, de skrev till och med: “Eftersom synen i äktenskapsfrågan så starkt avspeglar människosynen är det ändå naturligt att dra en gräns, så att alla präster i framtiden genuint bärs av värderingen om alla människors lika värde och rätt till sin kärlek.”
Det häpnadsväckande med dessa formuleringar är alltså att präster med en annan teologisk grundsyn än de båda centerpartisterna – och hit hör trots allt de flesta kristna i världen – betraktas som onda. För man kan väl inte vara “god” om man inte står upp för “alla människors lika värde”?
[ “Trots allt motstånd kommer jag fortsätta på samma sätt” ]
Samma tankefigur dyker upp i andra sammanhang. Om man inte anser att Sverige ska ha fri invandring kan man få höra att man “ställer grupp mot grupp” och förnekar alla människors lika värde. På motsvarande sätt talar RFSU om abort, och Amnesty om tiggeri, som en “mänsklig rättighet”.
Alla som anser att invandringen till Sverige behöver regleras, som hyser betänklighet inför den svenska abortlagstiftningen eller som överväger att inskränka möjligheten till tiggeri på allmän plats stämplas därmed som onda. Och onda människor behöver man förstås inte diskutera med; dem kan man med gott samvete köra över.
Inget av detta ska för övrigt tolkas som att argument utifrån “alla människors lika värde” skulle vara orimliga eller fel. Det är verkligen en genuint kristen värdering.
— Olof Edsinger
Poängen här är inte de specifika sakfrågorna. Även bland Dagens läsare finns det vitt skilda synsätt i frågor som har med vigselplikt, migration, abort och tiggeri att göra. Men vad vi alla borde kunna vara överens om är att ingen av dessa frågor är enkla. Alla förtjänar de en ingående diskussion, där argument får brytas mot varandra.
Och just därför blir det så kontraproduktivt när vi för snabbt drar “alla människors lika värde”-kortet. Det är nämligen motsatsen till en dialogöppnare. I värsta fall är det en härskarteknik som har till syfte att få alla som tycker annorlunda att skämmas – och att tiga.
Problemet kan även illustreras av det faktum att flera saker som verkligen har en förankring i våra internationella konventioner – där det okränkbara människovärdet stadfästs – tenderar att dribblas bort i den offentliga debatten. RFSU, som är en av Sveriges starkaste röster för fri abort, kan i högt uppskruvat tonläge fördöma samvetsfrihet bland barnmorskor – trots att det senare (men inte det förra) är en del just av våra mänskliga rättigheter.
[ Thomas Idergard: Alla har inte lika värde – men är lika i värdighet ]
Samma sak gäller för samkönade äktenskap, som faktiskt inte finns med i någon enda internationell konvention. Därför var också Equmeniakyrkans styrelses svar på de motionärer som nyligen ville tvinga alla församlingar till samma hållning i äktenskapsfrågan med – just det – människosynen som bärande argument så intressant. Styrelsen konstaterade nämligen att det inte “går att särskilja bibeltolkning från människosyn och gudsbild på det sätt som motionärerna gör”.
I klartext: Människosynen och gudsbilden måste hämta sin definition någonstans ifrån, och i en kristen kontext bör denna källa vara Bibeln. Och då måste vi vara ödmjuka också inför andra rimliga tolkningar av Bibeln.
Inget av detta ska för övrigt tolkas som att argument utifrån “alla människors lika värde” skulle vara orimliga eller fel. Det är verkligen en genuint kristen värdering. Men när begreppet växlas ned i mindre valuta, och tillämpas på specifika politiska och moraliska frågor, behöver det ges utrymme för diskussion.
Annars agerar vi som om det bara är de människor som tycker likadant som vi som förtjänar att höras – och som därmed på riktigt har “lika värde”.
