Lisa Stenberg frågar (Dagen 21/10) om skattepengar verkligen ska användas till att skrämma barn på Liseberg. Jag själv jobbar som artist i ett av dessa skräckområden på Liseberg och har lite att säga om några påståenden. Halloween på Liseberg är uppdelat i två sektioner. Ett för de mindre och ett för de lite äldre. I kaninlandet är det mest mysig stämning med pumpor och ljus. Här förekommer ingen skrämsel.
Men om man beger sig ner till hamnområdet, Hotell Gasten och andra delar av parken får man däremot räkna med att man kan bli skrämd av folk som är utklädda till clowner och zombies. Men här är det också barnförbjudet. Så det är inga barn som skräms på Liseberg på bekostnad av skattebetalare. Däremot blir människor underhållna.
Halloween är inte, som Stenberg skriver, en amerikansk tradition utan en irländsk. Ska vi vara lite mer exakta är det en blandning av den kyrkliga traditionen Alla Helgons dag (All hallows’ eve) och den keltiska traditionen samhain. Samhain var en skördefest som hölls innan vintern där man bland annat tände eldar och karvade ansikten i majrovor. Detta blev sedan den så kallade Jack-o-lantern, där pumpor kom att användas när tradition togs över i USA av irländska emigranter.
Att Halloween har blivit kommersiellt är inget underligt. Likaså har julen blivit kommersiell och man kan fundera över hur mycket firande av Kristi födelse vi har kvar i den traditionen. Man kan självklart önska att den kommersiella sidan fått ge vika för mer eftertanke och till att faktiskt minnas dem som dött och numera är helgon i himlen.
När vi ser någon bära djävulshorn, låt oss komma ihåg att Kristus besegrat det onda.
— Samuel Varg
Varför spökar en del ut sig så då? Precis som kring vår egen påsktradition klär en del personer ut sig till häxor, gastar eller lite otäcka varelser. Men vi som jobbar bakom maskerna och sminket är inte en del av någon dödskult eller några som dyrkar onda makter. Vi är helt vanliga artister som spelar en roll. Vi är allt från sökare, till icke-troende eller, som i mitt eget fall, troende kristna.
Vi behöver inte vara rädda för mörkret. När vi ser någon utklädd till ett spöke, låt oss påminnas om själens odödlighet. När vi ser någon bära djävulshorn, låt oss komma ihåg att Kristus besegrat det onda. Vi kan faktiskt låta fantasin kittlas och ja, även låta oss bli lite skrämda.
Halloween kan snarare påminna oss om att vi alla en dag ska dö så att vi får njuta av livet vi har. Men också att vi faktiskt ska återuppstå en dag. Min uppmaning till Stenberg, och dig kära läsare, är: Var inte rädd för döden. Var inte rädd för mörkret. Memento Mori.
