Jag älskar Församlingen! Det har jag gjort så länge jag har varit en bekännande kristen. Jag tycker det är så vackert hur mångfacetterad den kan vara. Så spännande hur det går att bygga församling på olika sätt. Så underbart hur vi som församlingar får vara med och presentera evangeliet för människor och föra dem närmare Jesus. Så gripande hur vi på olika sätt når människor i alla möjliga delar av livet och får vara ett ljus och salt i den här världen.
Församlingen består av ofullkomliga och bristfälliga människor som du och jag. Människor som Gud trots allt väljer att bygga sin församling av och med. Trots denna positiva bild blir det ibland tydligt att en del saker behöver ändras på.
[ Dokument: Hur ska tonåringarna hitta kyrkan efter pandemin? ]
En sak som jag gått och burit på i många år, som skaver och har gjort det alldeles för länge, handlar om barnfattigdomen i Sverige – och i våra församlingar. Den finns, och den har under många år varit ett stort problem, om än i det tysta. Det är hög tid att vi börjar prata om detta i våra församlingsstyrelser och ledningar av olika slag. Det borde inte vara någon som ska lida nöd ibland oss. Varken ung eller gammal. Detta är till och med en av förutsättningarna för att vi ska få bönesvar (1 Joh 3:17–24).
Eftersom många av våra församlingar till stor del består av medlemmar ur den materiellt välmående medelklassen borde inte barnfattigdom vara något problem att komma till rätta med. Personligen har jag inga problem med att människor har mycket pengar – bara de används för goda saker!
Det var långt ifrån allt som jag, på grund av kostnaden, kunde vara med på.
— Robert Hansson
I dessa tider håller många församlingar på att planera skidläger för ungdomarna. Det är en aktivitet som brukar kosta några tusenlappar, plus utrustning som inte alla har. Det finns också andra dyra aktiviteter vi som församlingar, rörelser och samfund arrangerar – som läger av olika slag, festivaler och konferenser till exempel.
När jag själv kom i kontakt med församlingsliv och därefter själv blev en bekännande kristen, mötte jag dessa olika kostsamma aktiviteter. Det var långt ifrån allt som jag, på grund av kostnaden, kunde vara med på. Dels kom jag från en familj som inte hade de ekonomiska förutsättningarna att skicka i väg mig på aktiviteter av detta slag, dels fanns det en begränsad vilja och förståelse eftersom mina föräldrar inte tillhörde församlingen eller själva var bekännande kristna.
[ Emma Audas: Bryta social ångest hos unga är ingen bisak ]
Tack och lov fanns det ändå en vilja från församlingens sida att hjälpa till ekonomiskt. Men varken för egen del eller för mina föräldrar var det lätt att ta emot denna generositet. Dessutom upplevde jag att det, trots alla goda intentioner, inte fanns någon riktigt utvecklad strategi för hur man som församling skulle bemöta den här typen av problem. Lösningen var mer pragmatisk – man löste situationen när den uppstod.
Och visst kan nödlösningar fungera ibland. Däremot är det inget som någon inblandad mår bra av. Det skapade en osäkerhet hos både mig och mina föräldrar. Det finns alltför många som känner igen sig i det här.
Vi har mycket att jobba på helt enkelt! Jag vet att det redan i dag händer mycket gott ute i våra församlingar. Jag vet också att när man börjar tala om ekonomisk utjämning och ägandegemenskap så kommer någon viftandes med sekt- eller kommunistvarningar.
Vill inte familjerna ta emot ekonomisk eller annan hjälp? Ta reda på varför!
— Robert Hansson
Men är inte sanningen trots allt den att de flesta av våra församlingar har någon form av gemensam ekonomi? Det syns om inte annat i alla kollekter, gåvor, tionde och andra former av gemensamt insamlande vi gör. De flesta församlingar har en budget. Och när det uppstår ett behov utanför budget brukar vi göra en speciell insamling. Eller hur?
Låt oss vara kloka med de pengar som kommer in och använda dem för goda saker på smarta och visa sätt, strategiskt och genomtänkt.
Brukar din församling anordna eller skicka iväg era barn och ungdomar på saker som är lite dyrare? Vad härligt! Jag älskar att det skapas olika miljöer för barn, ungdomar och andra där man på olika sätt möblerar för att fler ska få ha kul – och möta Jesus dessutom! Låt det bara synas i budgeten, och då menar jag synas rejält!
[ Frida Park: Hjärtskärande att så många barn mår så dåligt ]
Låt de familjer som kan betala så mycket de kan och vill. Betala för barnet och ungdomen som inte har råd, eller låt dem betala en symbolisk summa utifrån deras familjers förutsättningar. Följ också upp på vilka andra sätt församlingen kan hjälpa. Kanske behövs utrustning för aktiviteten? Var förutseende och gör vad ni kan för att underlätta.
Vill inte familjerna ta emot ekonomisk eller annan hjälp? Ta reda på varför! Tala nåd och sanning in i den situationen. Undervisa varandra om hur vi får leva som församlingar och medmänniskor i den här tiden. Utan skuld, skam och fruktan. I tacksamhet, glädje och förundran. I givande och mottagande. I sårbarhet, nöd och överflöd.
Har ni ingen som står i sådant behov? Är det verkligen säkert? Kolla efter en gång till. Engagera er och våga vara besvärliga! Lägg er kärleksfullt i varandras liv. Låt oss leva församling på riktigt!
