Jag minns fortfarande hur tagen jag blev av filmen The Swedish theory of love som väckte mycket uppmärksamhet för några år sedan. Det är ingen spelfilm, mer en dokumentär som skildrar den utbredda ensamheten i Sverige och hur vi svenskar i vår strävan efter personlig frigörelse också skapat en grogrund för ensamhet. Ingen behöver rent praktiskt någon annan, våra system fyller den trygghet många familjegemenskaper tidigare fyllt. Många människor lever ensamma, kämpar, tror och sörjer ensamma, dör ensamma.
Men så kan det inte vara meningen att vi ska leva våra liv. Ändå är det så många lever: ensamma.
[ Livsstil: Ensamhet är på väg att bli nästa folksjukdom ]
Hur ser det ut i våra församlingar, bland oss troende? Ibland hör jag människor uttrycka enorm glädje och tacksamhet över gemenskapen de upplever i kyrkan, men ibland hör jag också det motsatta: Hur svårt det är att på riktigt bli en del av gemenskapen, att det finns etablerade grupper som är svåra att komma in i för en nykomling, eller att det inledande varma välkomnandet aldrig når längre än till entrén.
Som kristna utmanas vi att leva annorlunda; vi är ett Guds folk som kan peka på en alternativ väg.
Som kristna utmanas vi att leva annorlunda; vi är ett Guds folk som kan peka på en alternativ väg. Jag tror det gäller också på det här området. När ensamhet och polarisering ökar i samhället är kyrkan kallad att vara en motkraft. “Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar” (Joh 13:35). Hur visar vi kärlek om vi inte möts på djupet, om äkta gemenskapen uteblir?
Låt oss rannsaka oss själva, men också samtala. Gärna här på debatt- och åsiktssidorna i Dagen. Hur fungerar en välkomnande gemenskap i praktiken? Vilka fallgropar finns – och vilka inspirerande exempel?
[ “Många singelföräldrar uttrycker känsla av ensamhet” ]
Hur kan församlingar göra för att bättre leva ut Guds kärlek och gemenskap – utan att det blir varken påklistrat, tvång eller bildas osunda sektbubblor. Jag funderar högt: Kan allt tal om maktmissbruk av starka ledare och de osunda exempel på församlingsgemenskap vi dessvärre sett, ha gjort oss så rädda för att hamna snett att vi inte heller byggt friska, sunda alternativ?
Vi behöver varandra! I hemmen, i vardagen, i samhället. Men också här på Dagen debatt. Sätt fingrarna till tangentbordet, dela dina åsikter med oss andra och berätta vad du tror är vägen framåt. I denna fråga, eller någon annan som brinner inom dig. Det är också ett sätt att bygga gemenskap och ett bättre samhälle.
