I Sverige finns i dag källkritisk bibelforskning och undervisning vid varenda teologisk och religionsvetenskaplig institution. Bara på Lunds universitet, till exempel, erbjuds studenter tjugo olika kurser i ämnet.
Under min tid som student i religionsvetenskap imponerades jag av mina lärare som behandlade bibeltexter som litterära verk med källkritiska och textkritiska metoder. I undervisningen analyserades hur och var texten tillkommit, i vilket syfte den var skriven, vilka litterära verk som påverkat den vid skrivandet och allt detta med vetenskapliga metoder.
Jag uppfattade att det fanns en medvetenhet om vilken betydelse källkritisk bibelforskning haft för demokratiseringsprocessen, genom att också religionens grundtexter granskades utifrån rationellt tänkande.
[ Jacob Rudenstrand: Debatten om problematiska inslag i islam hindras av språkpoliser ]
En förklaring till varför jag blev imponerad av källkritisk bibelforskning är att jag studerade teologi och historia på akademisk nivå i Egypten på 1980-talet. Vid koptiska ortodoxa intuitionen i Kairo fick jag en traditionell konfessionell undervisning om att Nya testamentet är inspirerat av den helige Ande.
Vid det statliga “sekulära” universitet, däremot, fick jag på en av mina första föreläsningar höra att Koranen är den gudomliga text som profeten Mohammed tillhandahöll från ärkeängeln Gabriel på 600-talet. Profetens följeslagare sades kunna texterna utantill och traderade dem i generationer.
När jag ifrågasatte sanningshalten i muntliga berättelser kallade läraren mig ateist, historisk materialist och marxist. Som straff utestängdes jag från denne lärares lektioner under resten av kursen.
Muslimska historiker från 800-talet berättade att det gick att läsa Koranen på otaliga olika sätt.
— Sameh Egyptson
Denna dogmatiska syn på Koranen ifrågasätts i dag vid europeiska universitet med hjälp av moderna vetenskapliga metoder. En grundläggande problematik är den följande: De äldsta manuskripten av Koranen skrevs med endast 15 bokstäver, varav så få som 6 bokstäver har en unik betydelse. De övriga 9 ligger till grund för 22 andra bokstäver – något som kraftigt påverkar förståelsen av texten. På 800-talet fastställdes med hjälp av prickar vilket ljud varje bokstav har.
De hittills äldsta manuskripten av Koranen hittades i den stora moskén i Sanna år 1972. I en del av dessa, daterade till 600- och 700-talet, fann man att ord och meningar skiljer sig från den på 800-talet fastställda kanoniska varianten.
Muslimska historiker från 800-talet berättade att det gick att läsa Koranen på otaliga olika sätt fram till dess att man bestämde var prickarna, som fastställer vilket ljud bokstaven har, skulle vara. I dag finns tio auktoriserade läsningar på grund av det fortfarande saknas vissa korta vokaler. Enbart denna lingvistiska problematik är viktig att skapa kunskap om och föra vidare i forskningen.
[ Marcus Uvell: Sverige behöver ett vuxet samtal om islam ]
Det finns också stora hål i kunskapen om islams uppkomst och Koranens samtida kontext. Den islamiska historien om profeten och hans första fyra efterträdare skrevs ner först på 800-talet, men har inte kunnat fastställas med vetenskapliga metoder.
Historikerna Patricia Crone och Michael Cook drev dock redan 1977 tesen att traditionell islam utvecklats gradvis under flera århundraden i södra Levanten, alltså inte i Arabien. Dessutom argumenterade de för att de berättelser som beskrivs i islams urkunder och förknippas med Muhammeds liv inte kan behandlas som fastslagna historiska fakta. Tesen mötte först kritik men nyare forskning ger Crone och Cook en eloge för att ha påbörjat en ny inriktning.
Arkeologen Dan Gibson gjorde flera decennier senare en viktig arkeologisk undersökning av de äldsta moskéerna. Han kunde fastställa att Qibla, böneriktningen, i de här moskéerna byggdes med riktning mot södra Levanten, framför allt Petra. Dan Gibson argumenterar för att Mecka därför egentligen är Petra i Jordanien.
Och den tysk-syriska forskaren, med pseudonym Christoph Luxenberg, presenterar flera bevis på att den äldsta delen av Koranen är baserad på omarbetningar av tidigare kristna, syriska, liturgiska texter.
Faktum är att det inte finns någon källkritisk koranforskning i Sverige i dag.
— Sameh Egyptson
Källkritisk koranforskning är i dag ett blomstrande och växande ämne i den demokratiska världen. Tre kända projekt uppmärksammas internationellt: Forskningsprojektet Corpus Coranicum började 2007 med målet att utge en textkritisk utgåva av Koranen 2025, Coranica som samlar forskare från olika discipliner från Tyskland, Frankrike, England, Österrike och Italien och till sist tyska forskningsinstitutet Inârahs projekt som sedan 2007 ägnat sig åt en vetenskapligt historisk-kritisk, filologisk undersökning av Koranen och islams ursprung.
Svensk islamologi har fram till i dag varit utomordentligt svag på textkritisk och källkritisk forskning om Koranen och islams ursprung. Man ligger helt enkelt långt efter den internationella forskningen. Denna kunskapslucka präglar också den religionsvetenskapliga och teologiska undervisningen och läroböckerna.
Faktum är att det inte finns någon källkritisk koranforskning i Sverige i dag. Saken har också en politisk och kulturell dimension: Sveriges stora befolkningsandel från muslimska länder har rätt att, i sitt nya hemland och dess utbildningssystem, få möta saklighet och kritisk diskussion – inte bara om kristendomens och andra religioners urkunder, utan också om islams.
[ Marcus Uvell: Utan fler muslimska apologeter kommer polariseringen att öka ]
