För några veckor sedan stod vi i Svenska evangeliska missionsalliansen, Sema, som medinbjudare till endagskonferensen Engage i Nässjö. Responsen var stark, med nära 300 anmälda ungdomar och unga vuxna.
Temat för konferensen var “Vad får det kosta?”, och även i konsultationen för pastorer och ledare som arrangerades under dagen var det denna fråga som stod i centrum. I tillägg fick vi brottas med den uppföljande frågan: Vems ansvar är det att nå ut med evangeliet i länder där det är farligt eller belagt med dödsstraff att kalla sig för kristen?
Dessa frågor grep tag både i oss själva och i många andra som var på plats. Vi tror därför att det här är något vi behöver prata mer om i Sveriges kristenhet. Ofta upplever vi att det finns ett främlingskap inför tanken att tron på Jesus skulle kosta något. Vi talar ofta och gärna om Guds nåd och bekräftelse – men påfallande sällan om lärjungaskapets pris.
Kanske har det här att göra med en hållning i västvärlden i stort. Om inte annat är det en nyttig övning att spegla sig i hur andra delar av kyrkan tänker och prioriterar. När så gott som alla västerländska missionsorganisationer kallade hem sin personal i samband med Irakkriget valde till exempel Kinas underjordiska kyrkor att sända fler missionärer till regionen. För att inte tala om alla missionärer som de genom åren har sänt till Nordkorea!
Om något ska vara värt att dö för, måste det ju stå utom allt tvivel att det är sant.
Det här borde leda oss till rannsakan. Jesu kallelse att ta våra kors och följa efter honom (Luk 14:27 med flera) har trots allt gått ut till hela den kristna kyrkan. Ingen av oss kan hävda att just vi har rätt att slippa lidande, förföljelse eller ens martyrium för vår tros skull. “Tjänaren är inte större än sin herre”, säger Jesus. “Har de förföljt mig, ska de också förfölja er” (Joh 15:20).
Här kommer också frågan om missionssyn in. För om något ska vara värt att dö för, måste det ju stå utom allt tvivel att det är sant. Och då inte bara sant i största allmänhet; det måste vara tydligt att det är livsavgörande – och att de människor som inte har fått del av budskapet löper en risk att gå förlorade. Det var ju därför som vår Frälsare gick i döden: “för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).
En av deltagarna på Sema-konsultationen berättade om en missionär i Tchad som hade fått frågan: “Kan du lära oss hur man förbereder sig för martyriet?” Bakgrunden var den ökade pressen från militanta islamister, i detta fall Boko Haram. Vad missionären hade att säga förtäljer inte historien, men frågan är om det är möjligt att svara på en sådan fråga utan att själv vara villig att dö för sin tro?
Och det är alltså här vi känner ett behov av att lyfta dessa frågor i vår svenska kristenhet: Hur kan vi stå solidariska med de delar av Kristi kropp som upplever förföljelse och dödshot för sin tros skull? Och för oss som missionsorganisationer: Skulle vi vara beredda att sända svenska missionärer till länder där vi visste att de kunde utsättas för denna risk?
En sak vet vi, och det är att det fanns en tid då Sveriges kyrkor och samfund reservationslöst svarade “ja” på dessa frågor. Flera av vårt lands första missionärer led martyrdöden i Afrika, och när beskedet om missionärsgravarna nådde Sverige blev konsekvensen att kön till missionärsutbildningen växte. Motståndet tolkades som ett uttryck för att mycket stod på spel – och att uppdraget därför var viktigt.
Ingen kan undgå att beröras av en kyrka som håller fast vid sin bekännelse in i döden.
Genom hela kyrkans historia vet vi också att martyriet har banat väg för kristen väckelse. Dels för att det så drastiskt stryker under budskapets sanning: Bara något som är livsavgörande kan i grunden vara värt att dö för. Men också för att handling talar starkare än ord: Ingen kan undgå att beröras av en kyrka som håller fast vid sin bekännelse in i döden.
I Nya testamentet beskrivs martyriet som ett pris, men faktiskt också som ett privilegium. Aposteln Paulus talar om att Guds barn har “fått nåden att inte bara tro på Kristus utan också att lida för hans skull” (Fil 1:29). Jesus själv säger: “Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen” (Matt 5:11–12).
I klartext innebär detta att ett lidande för Kristi skull har med sig lön på den yttersta dagen. Att hindra människor från martyriets möjlighet kan därmed vara detsamma som att hindra dem från att “få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet” (1 Pet 4:13).
Är vi som svenska kyrkor och missionsorganisationer beredda att ta ansvar för detta? Självklart inte på ett oreflekterat eller vårdslöst sätt. Men i nära samråd med berörda parter, och med en öppenhet för att det inte alltid är den enklaste vägen som är lösningen.
Vi säger inte att dessa frågor är lätta. Men nog kan de vara värda att prata mer om i Sveriges kristenhet?
