Jag tror att jag och Deborah Odebäck, som replikerade på min debattartikel Bibelvetenskap borde vara helt naturligt för alla troende, är helt överens om att gudsmötet är en förutsättning för tron. Mitt syfte med artikeln var inte att argumentera för att bibelvetenskap är grunden för en stark tro. Mötet med Jesus Kristus är själva förutsättningen för en stark tro och för att tron sedan ska kunna växa. Bibelvetenskap är därför inte svaret för tvivlande människor.
Men det har funnits en viss misstro mot bibelvetenskapen hos många kristna; man har menat att den skulle vara ett hinder för tron. Jag håller helt med Odebäck om att Andens vägledning är den kraft som ger en stark tro på bibelordet och att bibelvetenskapen hjälper oss till en större och djupare förståelse av bibelordet. Gud är ju all vetenskaps källa.
Hur vi tolkar bibelordet påverkar vår tro och vår gudsbild. Är bibelordet inspirerat av Gud eller låter vi dagens liberalteologi tolka ordet åt oss?
— Arne Brännström
När det gäller vår gudsbild och världsbild måste vi ändå erkänna att tidsandan och den omgivande kulturen påverkar oss mer än vad vi vill erkänna. Den sekulära anpassningen pågår runt omkring oss i samhället och smyger sig även in i våra församlingar.
Om då min gudsbild anpassas efter tidsandans krav påverkas även min världsbild. Men Gud är Gud och hans ord är vårt gudomliga rättesnöre. Vi kan inte tolka Guds ord efter rådande tidsanda utan som den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe (1749–1832) sa: “Den som gifter sig med tidsandan blir snart änka”.
Tidsandan förändras hela tiden och som kristna måste vi ha gudsordet som grund för vår guds- och världsbild.
[ Dokument: Samkönade äktenskap - frågan som splittrar frikyrkan ]
Visst är det så att vi är mycket olika som människor och det är därför ingen idé att kategorisera människor efter våra mänskliga mått att mäta tro. Men hur vi tolkar bibelordet påverkar vår tro och vår gudsbild. Är bibelordet inspirerat av Gud eller låter vi dagens liberalteologi tolka ordet åt oss?
Den intressanta frågan som Deborah Odebäck ställer är hur vi bemöter människor som lämnat tron eller anpassat sig efter tidsandans krav. Här tror jag att vi behöver vara mycket ödmjuka och konstatera att förkunnelsen/undervisningen i våra församlingar många gånger har brustit. Den har varit för alltför svartvit och det har inte funnits utrymme för människors tvivel och brottningskamp.
Vi har tolkat detta som tecken på bristande tro. Många har därför genom åren lämnat församlingsgemenskapen i tron att de inte passar in. Här finns all anledning till självrannsakan och en stark vilja till upprättelse och att be om förlåtelse.
