Henrik Bååth skrev en debattartikel i Dagen 8/11 med en uppmaning till oss kristna att avstå från alkohol. Detta vore, i hans ögon, det mest kristna. Jag har definitivt all respekt för den som väljer att göra så.
Det är dock ingen självklarhet att just helnykterhet, eller absolutism, är den kristna vägen i bestämd form singularis. Om vi betänker att Jesu första underverk var att omvandla stora mängder vatten till vin, och alkoholfritt vin fanns inte med på kartan vid ett judiskt bröllop vid denna tid, liksom att den judiska påsken – som Jesus torde ha firat varje år – hade vin med på menyn, blir det lite svårt att utifrån Bibeln argumentera för att total avhållsamhet gentemot alkohol är det enda rätta valet. Ett totalt “nej” till alkohol, är därmed inte min väg.
[ En av tre undviker andra på grund av alkohol ]
Däremot förespråkar jag absolut måttlighetens dygd! Varje missbruk av alkohol – eller av någonting annat – är avgjort klandervärt. Och för den individ som inte kan handskas med dessa drycker är det bättre att avstå helt. Men med detta sagt förespråkar jag alltså inte att alla människor – eller alla kristna – ska leva efter de restriktioner som är lämpliga för en alkoholist.
Eftersom Jesu belackare kallade honom för “drinkare” och “frossare”, vet vi att han inte levde ett asketiskt liv.
— Febe Lann
På samma sätt som den glutenintoleranta personen bör undvika gluten, den laktosintoleranta bör undvika laktos och diabetikern bör undvika socker, bör därmed individen med alkoholrelaterade problem undvika alkohol. Samtidigt är det inte elakt – och ska inte skuldbeläggas – om övriga delen av befolkningen väljer att ta del av dessa livsmedel.
Om jag bjuder hem en enstaka gäst som är diabetiker stryker jag sockret på menyn; jag är dessutom restriktiv med kolhydrater över lag. Det är av respekt för och artighet mot min gäst. Men har jag flera gäster som har problem med olika delar av menyn gör jag kanske flera alternativ i stället. Om en gäst är vegan ser jag till att det finns veganska alternativ till allt – däremot ges övriga gäster tillgång till animaliska proteiner. Om en av gästerna har problem med alkohol erbjuder jag alkoholfria alternativ. Däremot förväntar jag mig inte att alla gäster ska äta och dricka som absolutistiska veganer.
Jag erbjuder alltid bordsvatten till maten, även om jag även serverar vin. Själv tar jag då såväl av vattnet som av vinet. Gäster avgör själva vilket som önskas. Men det är då vars och ens val. Jag bestämmer inte över vad någon annan ska konsumera, eller inte.
[ Dokument: Frikyrkans klassresa - från arbetare till överläkare ]
För egen del dricker jag mest vatten; det är gott och törstsläckande och det finns alltid inom räckhåll. På andraplats torde komma te; det är inte mycket som slår en kanna nybryggt te, svart eller grönt. Dock vill jag gärna ha en mugg kaffe (med grädde) på morgonen eller förmiddagen. De flesta dagar räcker det så. De flesta, men inte alla.
De tillfällen jag bjuder till fest, till exempel, bjuder jag på vin. För mig är det en festmarkör. Ett glas vin förhöjer den kulinariska njutningen flera grader. Det är skillnad mellan bruk och missbruk.
Om det för någon är en njutning att röka en pipa tobak efter söndagsmiddagen menar jag att bruket av tobak är på en fullt respektabel nivå. Att röka två paket cigaretter om dagen, däremot, är missbruk. Men en rabiat tobaksbekämpare ser förmodligen ingen skillnad.
Jag tycker om vin till maten i festligare sammanhang, men inte varje dag – förmodligen inte ens varje vecka. Jag kan uppskatta en öl till maten ibland. Även starkare drycker kan jag ibland ta del av, men de gånger jag smakar sådana varor under ett år kan räknas på ena handens fingrar.
Ett nytt förbund i Herrens namn skulle inte ha involverat något som Herren inte sett som (etiskt) gott.
— Febe Lann
För de övertygade absolutisterna är min inställning till alkohol förmodligen förkastlig. För dem verkar att ta ställning helt emot all konsumtion vara det enda ansvarsfulla valet. Men för de flesta människor som inte har någon starkt känslobaserad inställning till alkohol är det en himmelsvid skillnad mellan ett måttligt bruk och ett missbruk.
Åter till Jesu första underverk vid bröllopet i Kana: När han omvandlade vatten till vin skapade han inte ett mediokert vin, utan ett utsökt vin som imponerade på bröllopsvärden. Det ger inte intrycket att Jesus betraktade alkohol som något syndigt. Kvällen före sin korsfästelse firade Jesus påskmåltid med sina apostlar. Vid denna högtid använde han sig av osyrat bröd, samt av vin, för att instifta ett nytt förbund i sitt namn. Ett nytt förbund i Herrens namn skulle inte ha involverat något som Herren inte sett som (etiskt) gott.
[ “Jag älskade alkoholen - det var en av mina första kärlekar” ]
Eftersom Jesu belackare kallade honom för “drinkare” och “frossare”, vet vi att han inte levde ett asketiskt liv. Jesus åt och drack vad han erbjöds, i vänners lag. Däremot betvivlar jag starkt att han någonsin drack sig berusad, eller åt sig fet.
Därmed ser jag ingen orsak att uppfatta alkohol som något i sig dåligt. Däremot är det tveklöst dåligt att missbruka denna gudagåva. Att bli påtagligt berusad, att inte kunna sköta sig, att bli otrevlig mot sina medmänniskor – det är inte okej. Men då är det missbruket, inte bruket, som är klandervärt.
Måttlighetens dygd är mitt rättesnöre. Bruka, men inte missbruka.
