Troligtvis satte fler än en av Dagens trogna läsare morgonkaffet i vrångstrupen när de läste nyheten om att det numera är förbjudet att be bordsbön på den kristna förskolan Klippan i Nyköping. Detta är nog svårt för de flesta att förstå, också långt utanför Dagens läsekrets.
Näst intill obegripligt blir det om man sedan läser skollagen och dess förarbeten som slår fast att det många gånger kan vara naturligt att alla elever närvarar vid de konfessionella inslagen utan att alla aktivt deltar. Detta exemplifieras med tackbön före skolmåltiden. Det är alltså ofattbart att detta är vad kommunen slår ned på. Läser de inte lagen?
Skollagen uttrycker att utbildningen får vara konfessionell men att undervisningen ska vara ickekonfessionell. På utbildning och undervisning görs alltså skillnad. Det är detta som Skolinspektionen, de konfessionella förskolorna och skolorna samt kommunala inspektörer inte bör, utan ska följa. Det handlar faktiskt om att i alla skolor och förskolor i Sverige “gestalta och förmedla lagens grundläggande värden i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism.”
[ Kommun kritiserar kristen förskola - bad bordsbön och sa “amen” ]
Men handlar då inte måltiden om undervisning? Nja, uppfattningen att allt i livet bottnar i pedagogik och undervisning är naturligtvis tillåten, men vanligast är nog ändå att mat handlar mer om vila, återhämtning och rast. Måltiden ryms alltså under begreppet utbildning.
En förskola får själv, inom vissa gränser, bestämma vad som är undervisning och vad som ligger under utbildning. Sedan bestämmer vårdnadshavarna, som själva valt förskolan, om deras barn ska delta i exempelvis konfessionella frivilliga aktiviteter som bordsbön. Det hör till sund pedagogik att en förskollärare varken tvingar barn att be eller äta. Frivillighet är ett honnörsord på en modern kristen friskola.
Under senare år har dock KrF tvingats påpeka för Skolinspektionen att kristna skolor numera inte upplever en lika tydlig och konsekvent tolkning av lagen.
— Bo Nyberg och Jan Rosman
När den nya skollagen Lgr-11 antogs, inledde Skolinspektionen och Kristna Friskolerådet, KrF, kontinuerliga, årliga ledningssamtal. Dessa gav en god grund för samsyn och KrF har genom information och utbildning uppmanat sina medlemmar att inte agera på ett rättshaveristiskt sätt och i varje situation försöka att krama ut sista droppen ur de rättigheter som lagen ger.
Skolinspektionen å sin sida har på olika sätt under åren informerat och utbildat sina inspektörer att agera fördomsfritt och inte utgå ifrån att lagen inte följs. Under senare år har dock KrF tvingats påpeka för Skolinspektionen att kristna skolor numera inte upplever en lika tydlig och konsekvent tolkning av lagen. De har med oro konstaterat att myndigheten vacklar i att upprätthålla en likvärdighet i sina bedömningar av konfessionella inslag på grund- och gymnasieskolorna.
Men detta är inget mot den markanta oförutsägbarhet som råder i kommunernas tillsyn av förskolor. Där förekommer inte bara underliga tolkningar av lagen utan inspektörer kan, som i fallet med Nyköpings kommun, till och med försöka förbjuda inslag som lagens förarbeten uttryckligen säger är tillåtna.
[ Fredrik Wenell: Förbud mot bordsbön strider mot barnkonventionen ]
I dag blåser det politiska vindar där allt fler röster höjs för att a) stoppa all nyetablering av konfessionella skolalternativ och b) helt förbjuda även de existerande. Detta trots Europakonventionens och barnkonventionens uttryckliga skrivelser om att varje land ska respektera denna mänskliga rättighet, “att föräldrarnas filosofiska, religiösa eller pedagogiska övertygelse” ska få styra vid valet av utbildning.
Vill Sveriges riksdag försöka, mot alla odds, få detta överprövat i EU-domstolen? Utövar politiker dolda påtryckningar på nationella och kommunala ämbetsmän, tvärt emot det Förvaltningslagen stadgar? Vi hoppas verkligen att det inte är så illa, men känner oss ändå nödgade att ställa dessa obekväma frågor.
Som kristna tror vi att laglydighet är en dygd. Kanske kan vi då bli lurade när myndigheter “nytolkar och tänjer” på lagen. Men som bekant gäller en lag till dess att den omarbetats. Låt oss be att det historiskt sett kristna landet Sverige omvänder sig och inte längre flyr skolans verkliga problem med våld, otrygghet, brist på studiero och brist på ett uppmuntrande och lärande klimat för såväl den lågpresterande som den särbegåvade.
Det tjänar inget till att göra väl fungerande kristna skolor till syndabockar för problem i den svenska skolan, inte heller att sudda ut våra kristna kultur- och utbildningsrötter till förmån för sekularism.
Låt oss i stället be om ett utökat utrymme att få äga en tro.
Inför den annalkande julen önskar vi att en ny tacksamhet skulle svepa in över Sverige, en tacksamhet till Gud själv över att vi fortfarande har det så bra jämfört med många av världens folk. Vi vill inte kräva, men väl uppmuntra, till en landstäckande renässans av den gamla goda seden att be och tacka för maten.
Tack gode Gud för maten, amen!
