Saknas det källkritik när Koranen och islams historia diskuteras på utbildningar vid svenska universitet och högskolor? I Dagen 12/11 antyder lundaforskaren och islamologen Sameh Egyptson att svenska forskare undviker kritiska perspektiv.
Men den som bemödar sig att sätta sig in i den litteratur som används inom högre utbildning i Sverige behöver inte söka speciellt länge efter de teoretiska och historisk-kritiska perspektiv som Egyptson efterfrågar, eftersom de utgör självklara inslag i både undervisning och forskning inom religionsvetenskap.
Exempelvis får våra studenter på ämneslärarutbildningen i religionskunskap vid Göteborgs universitet redan under sin första termin läsa såväl Göran Larssons Att läsa Koranen – en introduktion som F. E. Peters The Voice, the Word, the Books: The Sacred Scripture of the Jews, Christians, and Muslims.
[ Eleonore Gustafsson: Därför kan Bibeln översättas, men inte Koranen ]
En annan bok som har använts och fortsätter att användas på flera universitet och högskolor är Susanne Olssons och Simon Sorgenfreis antologi Islam – en religionsvetenskaplig introduktion. Flera av de forskare som Egyptson nämner i sin debattartikel, Patricia Crone, Michael Cook och Christoph Luxenberg, återfinns i denna kurslitteratur, liksom diskussioner om Sanaʿa-manuskriptet och andra viktiga textfynd, de delvis motstridiga uppgifterna om när och hur Koranen sammanställdes och så vidare.
Därför missar Egyptsons kritik målet och han slår in öppna dörrar när han antyder att svenska islamologer och religionsvetare är okritiska eller saknar kunskap om aktuell forskning om Koranen.
Det finns än så länge små förutsättningar för att starta religionsvetenskapliga kurser om Koranen där texten studeras på arabiska.
— Göran Larsson och Tobias Hägerland
Däremot har Egyptson rätt när han framhåller att studiet av Koranen inte har samma plats som studiet av Bibeln vid svenska lärosäten. Detta kan dels förklaras av historiska skäl – sedan etableringen av våra äldsta universitet har Bibeln utgjort en central del i svensk humanistisk och teologisk utbildning. Dels är ett källkritiskt studium av både Bibeln och Koranen beroende av språkkunskaper.
Medan bibelvetenskap – som är ett eget forskningsfält och ämne – oftast bygger på studiet av texterna på grekiska, arameiska och hebreiska, finns det än så länge små förutsättningar för att starta religionsvetenskapliga kurser om Koranen där texten studeras på arabiska.
Sådana kursmoment förekommer inom språkvetenskapliga kurser i arabiska, exempelvis vid Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Medan en lärare som undervisar om Koranen på en kurs i religionsvetenskap kan ha kunskaper i arabiska är detta inte något som i normalfallet kan förväntas av studenterna. Förhoppningsvis kan det ökade intresset för islam och Koranen i Sverige på sikt leda till ett utbud av koranvetenskapliga kurser även inom religionsvetenskapliga utbildningar.
[ Jacob Rudenstrand: Tål Koranen att granskas? ]
Precis som Egyptson anser vi att konfessionella övertygelser inte ska påverka det vetenskapliga studiet av någon text – det må vara Bibeln, Koranen, Bhagavad Gita eller The Satanic Bible. Det religionsvetenskapliga studiet av texter är vetenskapligt och kritiskt, men ett sådant perspektiv kan också handla om att försöka att förstå hur, varför och när vissa tolkningar uppstår och varför dessa får spridning.
För att uttrycka oss annorlunda, hur brukas texter i historia och nutid? Dessa perspektiv är också viktiga, menar vi.
Därför välkomnar vi möjligheten att det skapas ett större utrymme för universitets- och högskolekurser där historisk-kritiska studier av Koranen också bygger på ett samspel mellan religionsvetenskap och språkvetenskap.
Men att uttrycka en sådan förhoppning är inte detsamma som att instämma i att svenska religionsvetare och islamologer förhåller sig okritiska eller oinformerade om hur det vetenskapliga studiet av Koranen ser ut, något som Egyptson tycks mena. Den som använder titeln islamolog för att beskriva sin egen ämnestillhörighet bör veta att så inte är fallet.
