Vid frågor som handlar om att göra val när det gäller dricka eller avstå från alkohol finns det inte bara en sak att beakta. Det går att tala om tradition, teologi och kulturella aspekter, något tidigare debattörer – Henrik Bååth och Febe Lann – tangerat i sina artiklar.
För forskare är det dock ofrånkomligt att framhålla vad vetenskapen säger. Forskning på alkoholdrickande och dess konsekvenser har under lång tid tillbaka tagit fram viktig kunskap allt eftersom nya tekniker utvecklats, för att studera och förstå skeenden hos såväl individ som samhälle. I dag vet vi avsevärt mycket mer än vad vi kände till för hundra år sedan.
[ Han vill att missbrukare ska känna sig hemma i kyrkan ]
Alkohol kan leda till ett beroende, ett sjukdomstillstånd som beskrivs som en förvärvad förändring i hjärnans struktur och funktion, som slår hårt mot individ, anhöriga och samhälle. Mer än två procent av jordens invånare är beroende av alkohol eller andra droger, dubbelt så många män som kvinnor.
I Sverige har omkring en miljon personer ett riskfyllt drickande. Vi har 300 000 med begynnande problem, varav en sjättedel har påtagliga problem. Ett drickande i stora mängder kan påverka kognitiv kapacitet och leda till försämringar av exekutiva funktioner, episodiskt minne och förmågan att orientera sig i sin omgivning. Över tid påverkas dessutom individens sätt att kommunicera och uttrycka sig.
Precis som vid diabetes, högt blodtryck eller olika former av cancer, har vi alla från födseln olika hög risk att drabbas av en beroendesjukdom.
— Fred Nyberg
Det finns dock forskning som indikerar att små mängder alkohol kan ha positiva effekter. För en tid sedan rapporterades i medier att de som regelbundet dricker små mängder alkohol lever i snitt över ett år längre än de som aldrig druckit alkohol. Så summerade för en del år sedan några forskare vid Karolinska institutet en studie med nära 68 000 svenskar.
Det framgick dock inte av studien vad detta extra år innebar i fråga om livskvalitet. Kanske betyder det endast en garanti för att få smaka på ålderdomens verkliga svårigheter.
Vid överkonsumtion av alkohol eller andra beroendeframkallande ämnen, frisätts mer dopamin än vid naturlig stimulering. I stället för välmående fås en starkt lustfylld, berusande, känsla. Forskning har visat att belöningssystemet, förutom andra funktioner i hjärnan, påverkas och förändras.
På National Institute on Drug Abuse, NIDA, i USA talar direktor Nora Volkow om beroendet som en förvärvad sjukdom i den fria viljan. Man vet redan att det finns starka ärftliga riskfaktorer. Precis som vid diabetes, högt blodtryck eller olika former av cancer, har vi alla från födseln olika hög risk att drabbas av en beroendesjukdom.
[ Dokument: Frikyrkans klassresa - från arbetare till överläkare ]
När risken att utveckla ett beroende beskrivs från vetenskapligt håll talar man om tre viktiga faktorer: ärftlighet, omgivande miljö och själva expositionen av det beroendeframkallande medlet. En avgörande faktor är också förekomst av en psykiatrisk diagnos.
Vi vet att ärftligheten bidrar med upp till minst 50 procent av risken. Forskning har visat att det som kan ärvas är en genuppsättning som svarar för viktiga komponenter i hjärnans belöningssystem, i stressaxeln och i områden som kopplade till kognitiva funktioner.
Detta genetiska bidrag ger en personlighetstyp som löper större risk än genomsnittet att utveckla ett beroende vid exponering för droger, inklusive alkohol. Det handlar inte om dåliga gener utan om gener som ger upphov till en personlighet som är mer sårbar men som samtidigt har en nyfikenhet, impulsivitet, kreativitet och ett risktagande.
I det perspektivet finns det alla skäl att bland frikyrkofolket att upprätthålla försiktighet även i fråga om måttlighet.
— Fred Nyberg
I denna personlighetstyp finns alltså ett kicksökande behov som i många fall kan leda till att individen i fråga lätt fastnar i ett substansberoende även om det handlar om intag av relativt låga mängder. Ett kreativt kicksökande som, om personen kan skyddas under uppväxttiden, kan bidra till samhällsnyttiga innovationer.
Förutom risken med arv och miljö kommer också åldern in som en viktig faktor. För den som börjar med alkohol före 15-årsåldern är risken 5–6 gånger större att utveckla ett beroende i jämförelse med den som börjar efter 18 år.
Den ärftliga aspekten torde i hög grad vara mer påtaglig hos individer som har förfäder som varit alkoholberoende. Det kan handla om “sådan far – sådan son” i generationer bak i tiden. Då bör man påminna sig om att den generation som har sina rötter bland fäder som var djupt märkta av alkoholens dominans i Sverige för mer än hundra år sedan, ännu kan vara bärare av dessa sårbara gener.
När väckelserörelsen drog fram över Sverige från 1800-talets mitt och framåt fick många alkoholskadade individer ett nytt liv. Men sårbarheten för beroende kan finnas kvar bland ättlingar i svenska frikyrkoförsamlingar än i dag. I det perspektivet finns det alla skäl att bland frikyrkofolket att upprätthålla försiktighet även i fråga om måttlighet.
[ ”Jag kom från ett missbruk men han gav mig en chans” ]
När man ur en synvinkel hittar något positivt med beroendeframkallande droger (många används ju i medicinen) får man aldrig glömma helhetsperspektivet. Det gäller även det mer eller mindre värdefulla extraår som små mängder alkohol tycks kunna medföra.
Många klarar av att hantera alkoholen med måtta, men man bör för den skull inte glömma bort det gamla ordstävet “även den mest skicklige ormtjusaren dör till slut av ett ormbett”.
