Svenska kyrkans kyrkomötes beslut om att lyfta frågan om apartheid i Israel–Palestinakonflikten har med rätta uppmärksammats. Med samma rätt har upprördheten varit stor, häpnaden över ett hastigt och ogenomtänkt beslut varit påfallande.
Den motion om frågan som bland annat Anna-Karin Hammar var upphovet till ville det beredande utskottet avslå. Centerpartisten Daniel Tisell, tillika kyrkostyrelsens 2:e vice ordförande, gjorde då i all hast ett tilläggsyrkande med en marginell ändring av förslaget i Hammars motion, vilket antogs.
Så kan det gå till. Utan beredning, utan hörande av vare sig biskopsmöte eller läronämnd, utan annan tid för reflektion än att få sova på saken fattar Svenska kyrkans högsta beslutande organ ett beslut i en storpolitisk fråga. I en fråga som gäller en av vår tids mest svårlösta konflikter, den mellan Israel och Palestina.
[ Kyrkomötet sa ja till apartheidförslag om Israel ]
Vilken kompetens hade kyrkomötets ledamöter i frågan, vilken kunskap fanns bland de 127 ledamöter som röstade för tilläggsyrkandet (103 röstade emot)? Hur många var pålästa och väl insatta i konfliktens bakgrund, historia och förlopp fram till dagens situation? Vem mindes Balfourdeklarationen från 1917? Vem erinrade sig förintelsen av mer än sex miljoner judar? Vem mindes att Israel på sin självständighetsdag den 14 maj 1948 angreps från alla omkringliggande arabiska länder i ett försök att utplåna det nyfödda landet och göra det till ett muslimskt territorium?
Vem insåg att Israel då från ett totalt underläge fick kämpa med stora förluster för att överleva, att Jerusalem blockerades med en enda livgivande navelsträng kvar med vägen ned mot Tel Aviv, en väg som utsattes för ständiga anfall?
Vem kom ihåg att Hamas, den på Gazaremsan styrande organisationen, är stämplad som en terroriströrelse av EU, USA, Kanada, Australien, Egypten och många fler länder? Vem tog hänsyn till att i Hamas ursprungliga stadgar stod det att Israel som stat skulle utplånas?
Fanns över huvud taget kompetensen i kyrkomötet att fatta beslut i en så komplex fråga som relationen mellan Israel och Palestina och den konflikthärd som Mellanöstern utgör?
— Berth Löndahl
Vem av dessa demokratiskt valda ledamöter insåg att i Gaza råder inte demokrati och inga demokratiska val har ägt rum sedan 2006? Vem beaktade att det demokratiska Israel med arabiska ledamöter i Knesset är omgivet av enbart diktaturer med en syn på kvinnor, homosexualitet och yttrandefrihet som är totalt främmande för de socialdemokrater och centerpartister som röstade för förslaget? Vem förstod att det finns cirka två miljoner araber och palestinier på israelisk mark, men att ingen jude kan leva i Gaza eller på Västbanken?
För att säga det på ett annat sätt: Fanns över huvud taget kompetensen i kyrkomötet att fatta beslut i en så komplex fråga som relationen mellan Israel och Palestina och den konflikthärd som Mellanöstern utgör? Ändå tog man sig mandatet att besluta. En ödmjuk hållning hade varit att konstatera att detta varken tillhörde kyrkomötets uppdrag eller kompetens. Min egen kunskap är definitivt otillräcklig för att objektivt kunna bedöma situationen och ta ett väl avvägt beslut.
[ Frida Park: Svenska kyrkans apartheidbeslut är skamligt ]
Men beslutet speglar knappast vad Svenska kyrkan till sitt väsen är, tror och bekänner. Utan än en gång handlar det om kyrkans partipolitisering där Socialdemokraterna dominerar, ett parti som har en oklar historia i inte bara den här frågan utan i relationen till judar.
För bara några få år sedan ropade SSU:are antisemitiska slagord i ett förstamajtåg i Malmö, en stad där antalet judar har decimerats med cirka 70 procent under det senaste decenniet. Orsak: Den växande antisemitismen framdriven av främst de många propalestinska muslimerna i staden.
Ibland blir det övertydligt att biskoparna ingenting annat är än en grindstolpe att runda. En efter en tar nu biskoparna avstånd. Först gjorde Sören Dalevi i Karlstad ett utmärkt inlägg i debatten och har senare tillsammans med Åke Bonnier i Skara publicerat en artikel på Kyrkans tidnings webbsida. Därefter har fler följt deras exempel.
Att det finns en ensidig fixering vid konflikten mellan Israel och Palestina är uppenbart.
— Berth Löndahl
Att det finns en ensidig fixering vid konflikten mellan Israel och Palestina är uppenbart. Engagemanget har varit försumbart när det gäller förföljda kristna i Syrien och Irak, den bristande yttrandefriheten i Kina, förtrycket i Belarus, Rysslands angrepp på och hot mot Ukraina eller den totalt slutna diktaturen Nordkorea.
Alla försäkringar om att kritiken mot Israel inte är antisemitisk faller platt till marken inför en sådan obalans. Förhoppningsvis handlar det inte om avsiktlig eller ens medveten antisemitism utan om en oreflekterad, den som nästan sitter i historiens gener.
[ Stockholms biskop: Risk att kyrkomötets beslut bidrar till antijudiska stämningar ]
I bästa fall skulle man kunna tolka beslutet som en respekt för den svagare parten. Om man inte beaktar historien som har medfört att palestinierna i dag är i en utsatt position är det en respektabel hållning. Men utgångsläget var ett annat.
Situationen i Israel har inte uppstått i dag, den har en lång historia. Till den historien hör även 1948 års krig som ville Israels utplåning.
