Ledningsgruppen för Svenska evangeliska missionsalliansen, Sema, skrev 16/11 en debattartikel med rubriken “Är även svenskar beredda att dö för vår tro på Jesus?” Artikeln inleds med påståendet att det hos oss finns ett främlingskap inför tanken att tron på Jesus skulle kosta något. “Vi talar gärna om Guds nåd och bekräftelse – men påfallande sällan om lärjungaskapets pris”, skriver de.
Detta framställs i ljuset av radikala Jesusord i Nya testamentet och det ständigt närvarande martyrskapet i den tidiga kyrkan. De hundratals svenskar som dog på missionsfälten, den underjordiska kyrkan i Kina samt militanta islamisters förföljelser av kristna i Tchad. Det är utmanande och kärvt.
Mot slutet av artikeln slås det fast: “Genom hela kyrkans historia vet vi också att martyriet har banat väg för kristen väckelse”. Så presenteras en extrem teologisk doktrin – att martyriet är ett privilegium och att ett lidande för Kristi skull har med sig lön på den yttersta dagen. De skriver: “Att hindra människor från martyriets möjlighet kan därmed vara detsamma som att hindra dem från att ‘få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet’ (1 Pet 4:13).”
[ Läs tidigare inlägg | Är även svenskar beredda att dö för vår tro på Jesus? ]
Artikeln avslutas med att kyrkor och missionsorganisationer inbjuds till samråd kring frågan om “martyriets pris och privilegium”. Men det ska alltså inte ske på ett “oreflekterat och vårdslöst sätt”, och de poängterar att frågorna inte är lätta men värda att prata mer om i svensk kristenhet.
Jag har läst artikeln om och om igen och undrar varför den är så svår? Varför väcker den ett sådant obehag inom mig? Är det för att den träffar en öm punkt i mitt eget liv; tron att inte jag håller måttet som kristen? Är det på grund av dåligt samvete att jag inte är tillräckligt radikal?
Eller är det för att jag är ett bränt missionärsbarn, en person som fortfarande mår illa av alla krav som ställdes i min uppväxt om att ge hundra procent och låta Gud krossa min egen vilja? Eller är det måhända en sund reaktion på något som är galet i artikeln?
Jag vill lyfta fram två aspekter som är viktiga att ha med i ett samtal om lärjungaskapets pris: radikalisering och traumatisering.
Genom romantisering av svensk missionshistoria, i kombination med idealisering av martyrskapet, häller de farligt bränsle på idéer som odlar kristen extremism.
— Roland Stahre
Radikalisering. Framför allt tänker vi att radikalisering sker i politiska och religiösa sekter. Vi vet att det förekommer också i vårt eget land. Det gemensamma för dessa sammanhang är övertygelsen om att man äger en högre kallelse, en större uppgift. “Du och jag mot resten av världen”, oftast isolerade från sammanhang som tar ansvar.
Kristen radikalisering, finns det? Ja, absolut. Och vad kan det leda till? Andligt högmod, förakt mot svaghet, psykiska övergrepp och själslig tortyr. Och så vidare. Detta pågår i dag. Inte bara i Sverige och i västvärlden, utan är också ett globalt problem.
Traumatisering. När de etniska och politiska konflikterna i Sri Lanka drev utsatta kristna ledare i exil valde mina föräldrar att stanna kvar i landet. Att lämna var otänkbart. Det skulle vara ett svek mot kallelsen och folket de lärt sig älska.
Pappa var en klok man och noga med att inte överdriva när han skrev rapporter eller berättade om missionsarbetet i Sri Lanka. Samtidigt, tänker jag, fanns det förväntningar på resultat hos församlingar och andra bidragsgivare i Sverige. Vilket innebar att det som berättades var selektiva skildringar från deras vardag. Att tala om det mödosamma och svåra och den grå vardagen var inget han ägnade sig åt.
Pappa var, som alla andra, barn av sin tid. Som svensk innebar det “plikten framför allt”, som pingstmissionär var den självklara melodin “segertoner” och “segerrapporter”.
[ Stefan Swärd: Hur kan budskapet ha överlevt i 2000 år om det är en lögn? ]
För egen del pågick livet här. Vi var skol- och småbarnsföräldrar, min fru arbetade som förskollärare och jag som församlingspastor. Med allt vad detta innebar fanns inte mycket tid (eller ekonomi) över för att besöka mina föräldrar. Genom brev blev vi uppdaterade om det eskalerande våldet i Sri Lanka, men inget om den psykiska ohälsa som drabbat mamma som en följd av detta.
När de väl avslutade sin 35-åriga missionsgärning insåg vi att de hade fått betala ett mycket högt pris. Det var först när pappa inte klarade av att ta hand om mamma och hon måste få svensk psykiatrisk vård som det brast för honom. Jag glömmer det aldrig. “Man ska ju inte klaga”, sa han.
Men så berättade han under tårar om den omöjliga situation de hade hamnat i då mamma tappade fotfästet. Trots god vilja och i många stycken god vård, hade hon behandlats fel. Förvirring, psykotiska tillstånd och djup depression hade plågat henne till oigenkännlighet. Något hade dött inom henne, blicken hade slocknat och hennes barnbarn fick aldrig uppleva den levnadsglada, kreativa och omsorgsfulla farmor hon innerst inne var.
[ Tomas Sjödin: Jag har alltid känt igen mig i Tomas Tvivlaren ]
Jag menar att Semas debattartikel är radikaliserande och missvisande. Genom romantisering av svensk missionshistoria, i kombination med idealisering av martyrskapet, häller de farligt bränsle på idéer som odlar kristen extremism.
Texten är missvisande därför att den ensidigt lyfter fram exempel, utan att ta hänsyn till radikaliseringens och traumatiseringens ödesdigra konsekvenser.
