Tänk att ett kyrkomötesbeslut kan väcka sådan debatt!
Svenska kyrkans kyrkomöte har med en tydlig majoritet röstat för “att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.”
Tyvärr har tidningar som Dagen rubricerat beslutet som “Svenska kyrkans apartheidbeslut” och debattörer beskrivit detta felaktigt som en utredning som Svenska kyrkan ska göra i syfte att klassa Israel som en apartheidstat. Vi är ledsna över att detta uppfattats av judiska organisationer som en kampanj mot staten Israel med antisemitiska drag. Vi som röstat för beslutet ställer oss helt främmande för denna beskrivning och vill tydliggöra det vi anförde i debatten under kyrkomötet.
Svenska kyrkan åberopar folkrätten i alla politiska konflikter där Svenska kyrkan har närvaro och förankringar. Folkrätten är självklar som grund för en regelbaserad världsordning. Att undanta Israel och Palestina för en prövning utifrån folkrätten vore att behandla dessa länder annorlunda än alla andra. Folkrättens principer skyddar samtidigt staten Israel såväl som staten Palestina. Det finns ingen delegitimering av Israel i kyrkomötets beslut.
Beslutet i kyrkomötet är enligt vår mening försiktigt i den meningen att det handlar om att efterlysa en granskning kring dessa komplexa frågor som handlar både om juridik, statsvetenskap, teologi och en beskriven verklighet. Vi tar i beslutet inte ställning till vilka folkrättsbrott som begås eller inte och av vilka parter. Vi är noga med att en eventuell undersökning ska gälla hur hela folkrätten tillämpas i och av både Israel och Palestina.
Hur ska kyrkorna i världen förhålla sig till denna verklighet? Tiga? Slå dövörat till?
— Anna Karin Hammar och Daniel Tisell
Palestinska kristna har i officiella uttalanden påtalat att de anser att de begränsningar som ockupationen innebär påminner om apartheid och har vädjat till kyrkorna i världen att gripa in. Deras rop har bekräftats av israeliska människorättsorganisationer som B’Tselem och Yesh Din och också verifierats av den ansedda internationella människorättsorganisationen Human Rights Watch. Vittnesmål har också kommit om det palestinska styrets övergrepp mot mänskliga rättigheter.
Hur ska kyrkorna i världen förhålla sig till denna verklighet? Tiga? Slå dövörat till? Tänka, att det här kan ändå inte vara sant, så vi låtsas som om ingenting sagts? Vi menar att detta måste den världsvida kyrkan förhålla sig till.
[ Israels ambassadör fördömer kyrkomötets apartheidbeslut ]
Några frågar sig varför Svenska kyrkan ska engagera sig i olika slags politiska konflikter. Svenska kyrkans läronämnd, där alla biskopar ingår, uttryckte redan 1983 att “det är en oavvislig plikt för den kristna kyrkan att protestera mot orättvisor och kränkningar av människovärdet.” (Läronämndens yttrande 1983:17).
Läronämnden är också medveten om att kyrkan kan ta miste, men det är trots detta “en del av kyrkans uppdrag att i varje tid ge röst åt evangelium och ta ställning i etiska frågor.” (Läronämndens yttrande 2004:3y).
Så som debatten utspelar sig ställs två oförenliga alternativ upp. Antingen kan vi visa omsorg om den judiska gemenskapen i Sverige eller så kan vi visa omsorg om palestinier som inte kan få leva i frihet med mänskliga rättigheter. Vi vill förstås inte ställa dessa människor emot varandra. Vi menar att religionsdialog och internationell diakoni inte bör ställas mot varandra.
Vi lutar oss mot den förståelse av antisemitism som akademiker och många hundra judiska intellektuella tagit fram i dokumentet Jerusalem Declaration on Antisemitism.
Det är inte konstigt att det ibland finns ett visst fokus på Mellanöstern och i synnerhet på Israel och Palestina eftersom religion, historia och samhälle är så invävt i området. Dessutom finns en unik koppling till kristendomens födelse och relationer till kyrkorna. Vi vet dock att Svenska kyrkan både agerar och uttalar sig kring olika situationer och konflikter i hela världen. Därför är det orättvist att beskriva engagemanget för situationen i Israel och Palestina som en fixering.
Orättvist gäller också de nedlåtande kommentarer som riktas mot oss förtroendevalda som “partipolitiker” när alla vet att det finns ett stort internationellt engagemang inom alla nomineringsgrupper. Vi är oroliga över den missnöjda kören av sverigedemokrater, vissa borgerliga debattörer och konservativa präster som vill svartmåla Svenska kyrkan som vänstervriden och Israelhatisk. Det klingar falskt. Men det viktiga är att folkrätten försvaras i alla sammanhang.
