Sverige är ett sekulärt land, sägs det. Gud är död och det tycks oerhört viktigt att tidigt lära barnen att vad de ser är vad som bjuds. Inget bakom kulissen, ingen att be till och hoppas på, ingen räddare i nöden. Punkt slut. Eller?
Tanken är att skolan ska rusta barnen för livet och ge dem verktyg att klara tillvarons toppar och dalar. Av den anledningen ska de lära sig att läsa, skriva och räkna. Med dessa förmågor blir deras liv lättare.
Men att tro? Vetenskapligt kan man bevisa att en tro – ospecificerat vilken - skyddar mot suicid. Om tro kan ha en positiv inverkan på individens mentala hälsa, varför ett sådant motstånd mot konfessionella friskolor? Borde vi inte hellre fokusera på att skärskåda skolor som inte lyckas lära barnen grundläggande läsning och räkning?
[ Läs tidigare inlägg | Bo Nyberg och Jan Rosman: Det är tillåtet att tacka Gud för maten i förskolan ]
I Sverige går knappt en procent av barnen i friskolor med konfessionella inslag, det är ovanligt lite ur ett internationellt perspektiv. Jämför med Danmark (vart fjärde) eller Nederländerna (tre av fyra). Sjuttio av Sveriges sjuhundra grund- och gymnasieskolor är registrerade som konfessionella. Som vanligt gör debatten en höna av en fjäder.
Är den kommunala svenska skolan verkligen fri från konfessionella inslag? Jag skulle snarare säga att den genomsyras av religion. Barn i kommunala skolor marineras i en oändlig ström halloweenfester, julpyssel och luciafiranden. Varje veckoslut önskar man varandra “trevlig helg”, söndag är vilodag och somliga får till och med ha skolavslutning i kyrkan och sjunga psalmer. Inget fel i det, men när liknande “vardagsreligiösa” inslag sker i skolor med konfessionella inslag uppfattas de av allmänheten som problematiska.
Ha fungerande kontrollfunktioner, hitta och stäng de ruttna äggen men kasta inte ut barnet med badvattnet.
— Anna Nachman
Mina barn går på Hillelskolan, en grundskola med judisk profil. Deras chanukapyssel skiljer sig inte från att bygga jultomtar av flirtkulor. När barnen ropar “shabbat shalom” innan de rusar hem på fredag är det lika lite en religiös hälsning som att säga “trevlig helg”.
När de tackar för skollunchen med en kort bordsbön är det mer ett tillfälle att smälta maten och sjunga ihop innan man rusar ut och spelar boll, än en religiös handling. För somliga kan det vara en rutin som de fyller med religiöst innehåll. Och om så, varför inte?
[ Fredrik Wenell: Bra att dåliga konfessionella friskolor stängs ]
En överväldigande majoritet av judar är inte troende. Så har det alltid varit. Historien om guldkalven visar hur en folkmassa upplever något gudomligt för att i nästa stund återfalla i tvivel. Ändå går ateisternas barn på judisk skola.
Skulle man djupintervjua familjer med barn i skolor med kristen, muslimsk eller annan religiös profil skulle utfallet förmodligen vara liknande. Man ärver ofta oreflekterat sin livsåskådning, precis som man ärver politiskt parti. Egentligen spelar det ingen större roll vad du röstar på eller vem du tillber så länge du är laglydig, mår bra och kan ta hand om dig själv om dina nära.
Vad är det med tron som skrämmer? Det som är okänt och annorlunda tolkas snabbt som mystiskt och överdrivet spirituellt, och det är lätt att bli etnocentrisk. Först som insatt ser man nyanserna.
Vem går frivilligt upp i ottan för att jogga eller köra barnen till fotbollsmatcher i spöregn? Definitivt en fanatiker.
— Anna Nachman
Att vilja ha barnen i konfessionell skola handlar om gemenskap, en förhoppning om en bra grund att stå på och dessutom lära sig multiplikationstabellen så att den sitter i ryggmärgen. Eller så är områdets kommunala skola helt enkelt usel.
Religion är kultur, det är inte konstigare att skicka ett barn till en skola med konfessionella inslag än till en med idrottsinriktning. Religiös utövning är som maratonlöpning, man väljer att följa regler som inte alltid är logiska för att det får en att må bättre och trivas med livet. För den som inte är frälst kan aktiviteterna te sig idiotiska. Vem går frivilligt upp i ottan för att jogga eller köra barnen till fotbollsmatcher i spöregn? Definitivt en fanatiker.
Men tro är också tröst. När livet ter sig svårt och mörkt kan det vara skönt att veta – eller till och med inbilla sig – att man inte är ensam. Trösten måste inte vara sann, så länge den hjälper en att häva sig förbi svackorna med livet och förståndet i behåll.
Visst finns det ett fåtal skolor som oavsett profil odlar fundamentalism eller där ekonomiska oegentligheter försiggår. Så ha fungerande kontrollfunktioner, hitta och stäng de ruttna äggen men kasta inte ut barnet med badvattnet.
“En skola för alla” är en tröttsam slogan i ett samhälle som ärligt respekterar olikheter. Kanske är debatten felvänd: I stället för att kämpa för färre konfessionella friskolor borde vi vilja ha fler. Tänk åtminstone tanken så blir dagens sjuttio omdebatterade skolor mindre skrämmande.
[ Frida Park: Regeringen vill stoppa nya konfessionella friskolor till varje pris ]
