Sameh Egyptson skriver i Dagen (12/11) att det behövs källkritiska studier av Koranen. Härmed vill jag kommentera de påståenden han framför i sin text.
Som muslim välkomnar jag att Koranen studeras utifrån “moderna vetenskapliga metoder” på våra svenska universitet. Denna forskning skulle säkerligen bidra med intressanta perspektiv. Det vore därför bra om Egyptson som doktorand vänder sig till institutionerna, i stället för att skriva en debattartikel här i Dagen där han samtidigt vill framföra en rad dubiösa påståenden.
Ett sådant är att tidiga muslimer bad mot Petra, vilket förstås inte stämmer utan är en löst grundad teori som bemötts även av icke-muslimska akademiker. Som doktorand är det mycket viktigt att även själv vara källkritisk och inte citera perifera forskare. Ett annat påstående är att det äldsta manuskriptet av Koranen är från Sanna. Det äldsta just nu är snarare Birmingham-manuskriptet daterat mellan år 568–645.
Inom islamisk exegetik (tafsir) har frågor som lingvistik, kontext och jämförande studier alltid varit relevanta. Det är därför okunnigt att försöka ge sken av att det inte förekommit kritiska studier av Koranen i islams historia.
Objektivt sett, det vill säga om vi bortser från troendes anspråk om skrifterna, råder det stor skillnad mellan Bibeln och Koranen. Bibeln är skriven av olika författare, ofta med okänd identitet, som levde i olika tider. Att en sådan text kräver källkritisk läsning råder det inget tvivel om. Koranen är med all säkerhet författad av profeten Muhammed (frid vare med honom). Detta har även de mest kritiska orientalisterna intygat under historien. Här följer ett exempel:
“Det råder för övrigt all säkerhet, intern såväl som extern, att vi innehar den text som Muhammed själv framlade och använde.” (William Muir, Life of Muhamet, London 1894, s 561. Min översättning.)
Varför finner vi inte att det uppstod tumult bland de religiöst lärda som ju säkerligen borde ha fördömt dessa “otaliga” sätt att läsa på?
— Kashif Virk
Egyptson menar att källkritiska studier av Bibeln bidragit till demokratisering. Väl så. Det beror antagligen på att Bibeln själv inte innehåller principerna för hur en demokrati ska fungera. Detta till skillnad från Koranen, som tydligt presenterar riktlinjer för religionsfrihet och folkligt inflytande i styrelseskicket. Några verser följer:
“Det finns inget tvång i religionen” – Sura 2:257
“Överlåt förtroendeuppdragen till de berättigade därtill, döm rättvist mellan människorna” – Sura 4:59
Gällande Egyptsons påstående om att man läste Koranen på “otaliga olika sätt” på grund av att prickar ej fanns, avslöjar detta hans okunskap om både islamisk historia och det arabiska språket. Kan Egyptson ge exempel på när i islamisk historia dessa olika läsningar förekom? Varför finner vi inte att det uppstod tumult bland de religiöst lärda som ju säkerligen borde ha fördömt dessa “otaliga” sätt att läsa på?
[ Markus Uvell: Utan fler muslimska apologeter kommer polariseringen att öka ]
Araber kunde under denna tid utan vidare problem läsa sitt språk utan prickar. Det innebar inga svårigheter alls. Precis som araber i dag kan läsa sitt språk utan vokaler. Punkterna tillkom senare för att underlätta för de många icke-arabiska konvertiterna. Under kalifen Uthmans tid fanns behov att konsolidera läsningen, eftersom det muslimska riket expanderade.
Det fanns sju olika läsningar av Koranen redan under profeten Muhammeds (frid vare med honom) tid och som han själv godkände (Bukhari). Dessa kallas qira’at. Variationerna berodde på att olika arabiska stammar talade i olika dialekter och språkliga variationer, och genom variationerna underlättades deras läsning. Att detta ej innebar olika betydelser har även västerländska forskare intygat. Historieprofessorn Andrew Rippin (d. 2016) skrev:
Den muntliga och skriftliga traderingen av Koranen är intakt ända in i vår tid. Vi finner ingen motsvarighet till detta i andra skrifter – säkerligen inte i Bibeln.
— Kashif Virk
“Det enkla faktumet är att inga av förändringarna, vare sig ljudmässiga eller grafiska, i skillnaden mellan överföringen av Hafs och överföringen av Warsh har någon större inverkan på betydelsen. Många olikheter förändrar inte betydelsen alls, och resten är skillnader med inverkan på innebörden i den omedelbara kontexten av själva texten, men utan någon vidare signifikant inverkan på muslimskt tänkande.” (Approaches of the History of Interpretation of the Qur’an, 1988, s. 37. Min översättning)
Egyptson glömmer även det faktum att Koranen memorerades utantill av hundratals muslimer redan under profeten Muhammeds (frid vare med honom) livstid. Skriften reciterades i de dagliga bönerna, den nedtecknades på blad och skinn och utgjorde grund för det muslimska samhällsbygget.
Muslimerna gjorde sitt allra yttersta för att bevara skriftens ursprungliga form. Den muntliga och skriftliga traderingen av Koranen är intakt ända in i vår tid. Vi finner ingen motsvarighet till detta i andra skrifter – säkerligen inte i Bibeln.
Den tyske orientalisten Theodore Nöldeke (d. 1930) skrev: “Mindre skrivfel må ha förekommit, men Uthmans Koran innehåller inget annat än genuina beståndsdelar, även om det ibland är i en udda ordning. Europeiska forskares försök att påvisa förekomsten av interpolationer i Koranen har misslyckats.” (“The Koran,” i Sketches from Eastern History, London: Black, 1892, 53. Min översättning)
Detta konstaterande står sig än i dag.
[ Fredrik Wenell: Tro är betydligt mer än en privat angelägenhet, Sakine Madon ]
