Semas debattartikel i Dagen “Är även svenskar beredda att dö för vår tro på Jesus?” är mycket aktuell och relevant. Tyvärr saknas en grundläggande genomgång av synen på lärjungaskap och martyrskap, varför jag vill beröra dessa ämnen något.
Kristen tro handlar i första hand om liv och inte om död! Lärjungaskapet som Jesus föreslår sina efterföljare är en kallelse till verkligt liv och liv i överflöd (Joh 10:10). Samtidigt finns det en utmaning till lärjungarna att följa Honom även om det kostar på att ge upp sitt ego, sina egna ambitioner och planer. Följden kan bli förföljelse och lidande, även martyrdöd. Frågan är naturligtvis den som artikeln tar upp: Vad får det kosta?
“Martyr” betyder vittne och vittnesbördet har, i många fall, inneburit förföljelse under kyrkans historia och är en verklighet även i dag. I vissa fall innebär det att dö för sin tro, och tyvärr är det vanligt i vissa delar av världen. Men förföljelse för sin tro kan innebära mycket annat, vilket även kristna i Sverige upplever i ett samhälle som har svårt att förstå relevansen i det kristna budskapet. Kostnaden för lärjungaskapet är långt mer komplex än att “bara” dö för sin tro. Med andra ord: Martyrskap är mer än att gå i döden för sin tro.
Påståendet att “om något ska vara värt att dö för, måste det ju stå utom allt tvivel att det är sant” är inte korrekt. Många går i döden för ideal och av orsaker som inte kan beskrivas som sanningar. Möjligen tror personen det, men det innebär inte att det är objektiva sanningar.
Att lönen är större för dem som ger sitt liv är också tveksamt.
— Bertil Ekström
Evangeliet är Sanning, men en hel del av martyrskapet runt om i världen handlar inte om Evangeliet. Ibland handlar det om ett pris som antingen är påtvingat av olika omständigheter eller som krävs på grund av sociala och religiösa förväntningar.
Att lönen är större för dem som ger sitt liv är också tveksamt. Texten som citeras från 1 Petrus 4 handlar om lidande i stort och inte nödvändigtvis om död. Petrus brev riktas till de kristna som var utspridda i det romerska riket och upplevde förföljelse för Kristi skull. De behövde uppmuntras och stärkas.
Inte heller det Paulus skriver om lidande till församlingen i Kolosse eller till vännerna i Filippos, handlar i första hand om martyrskap. Att formulera en teologisk tes kring dessa ord utan att ta hänsyn till den aktuella situationen apostlarna och kyrkorna befann sig under det första århundradet är problematiskt.
Svensk kristenhet, som bedrivit mission långt innan fristående missionsorganisationer bildades, har kännetecknats av pionjäranda. Kyrkor och samfund har sänt missionärer sedan 1800-talet och bidragit till att evangeliet har förkunnats för första gången på många platser i Afrika, Asien och Latinamerika. Som resultat har kyrkor växt fram som i dag för budskapet vidare.
[ Frida Park: Precis vad kristenheten behöver för en tid som denna ]
Men visst finns det platser som fortfarande kan beskrivas som pionjära. Ska dessa nås behövs ett bredare samarbete än att bara sända ut svenska eller till exempel brasilianska missionärer. Det handlar i första hand om att lära känna de kyrkor som redan finns i regionen man vill nå. Kristna kyrkor finns i dag i alla länder, men är tyvärr inte alltid erkända eller i kontakt med dem som bedriver mission.
Frågan är inte enkel, men får inte heller behandlas på ett ytligt sätt och skapa förvirring.
— Bertil Ekström
Som ledare för Evangeliska världsalliansens missionskommitté under nästan 20 år har jag alltför ofta mött attityden att “äntligen har evangeliet kommit genom oss”. I verkligheten har det funnits kristen bekännelse sedan århundraden tillbaka och som överlevt trots att man varit i minoritet.
Evangeliska världsalliansen bygger på ett brett samarbete mellan kyrkor världen över och på en djup respekt för de historiska kyrkor som funnits länge på olika platser. Bland annat finns ett viktigt dokument som de tre kyrkofamiljerna (Katolska kyrkan, Kyrkornas Världsråd och Evangeliska Världsalliansen) undertecknat som ger grundläggande kriterier för evangelisation och kristet vittnesbörd där någon av de andra kyrkorna redan finns. Dokumentet erkänner rätten att dela sin tro men att göra det på ett etiskt och moraliskt sätt utifrån bibliska principer.
En viktig fråga som tas upp i Semas artikel är vad vi kan lära oss av kristna i andra delar av världen. Jag rekommenderar boken Sorrow & Blood – Christian Mission in Context of Suffering, Persecution, and Martyrdom (William Carey Library, 2012), som innehåller bibliska grunder och vittnesbörd från kristna ledare från hela världen kring frågan om lidande för Kristus.
Som sagt, frågan är inte enkel, men får inte heller behandlas på ett ytligt sätt och skapa förvirring. Inlägget från Roland Stahre visar på faran att frågan radikaliseras på ett sätt som jag inte tror är meningen med det kristna lärjungaskapet.
Till sist är det på sin plats att nämna att de organisationer som bildat Sema knappast kan bedriva mission om inte kyrkorna finns med. Den första “kostnaden” för dessa organisationer är kanske att lyssna in de svenska samfund som fortsätter att sända ut hängivna missionärer som har “förnekat sig själva, tagit sitt kors och följt Mästaren Jesus Kristus.
