På gratulationskort till nyblivna mammor och nyfödda kan man ibland läsa “Välkommen till världen”. Hur motsvarar det mottagandet som många får i Sverige i dag?
För flera år sedan kunde en nybliven mamma få stanna på BB en hel vecka och få den hjälp hon så väl behövde. När så den värsta blödningen avtagit och amningen kommit i gång ordentligt, fick hon åka hem. I dag skickas den nyförlösta som regel hem 48 timmar efter förlossningen och får då ofta klara sig själv.
I medierna har vi kunnat läsa om krisen i förlossningsvården. Den ena barnmorskan efter den andra slutar i dag på grund av en alltför pressad arbetssituation.
Många gravida oroar sig därför redan före förlossningen om de över huvud taget ska få tillräcklig hjälp. Kommer det att finnas plats eller måste de försöka ta sig till ett annat sjukhus, kanske till och med under värkarbete? Eller ska de rent av i förväg begära operation i form av kejsarsnitt för att förhoppningsvis få en säker förlossning?
I dag är det många i Sverige som tvingats backa och välja andra utbildningar, både läkare och sjuksköterskor.
— Eva-Maria Larsson
Hur kan det ha blivit så här i vårt land? Hur kan vi ha blivit så fattiga att vi inte ens kan stötta vid den viktigaste tiden i livet för mor och barn? Barnmorskeyrket sågs tidigare av många som ett lockande yrke. Där fick man arbeta med själva livet och det sågs som oerhört viktigt. Många sökte sig till yrket och det sägs att det fortfarande är så. Hur kan det då vara sådan brist på barnmorskor?
Jo, det saknas tillräckligt många utbildningsplatser för dem som vill. Och många av dem som lyckats ta sig in, vill inte längre fortsätta när de ser den pressande arbetssituationen. De äldre som skulle handleda har ofta redan slutat och det saknas praktikplatser. Men hur kan framförhållningen och planeringen ha gått så snett? Det logiska är förstås att skaffa fler utbildningsplatser och samtidigt göra allt som är möjligt för att förbättra arbetsmiljön.
[ Barnmorskornas fall tas inte upp i Europadomstolen ]
Det finns också färdigutbildade barnmorskor som för samvetets skull inte vill medverka vid aborter, som i dag tvingas byta jobb eller blir hänvisade till annat land som följer FN-stadgan (artikel 18) om samvetsfrihet. De flesta av de 47 länder som ingår i Europarådet har dessutom lagstadgat vårdpersonals rätt till samvetsfrihet.
I dag är det många i Sverige som tvingats backa och välja andra utbildningar, både läkare och sjuksköterskor. De anses alltså inte ha samma rättighet som andra att arbeta inom förlossningsvården. Vart tog alla människors lika värde vägen?
Vilken man med tarmvred skulle vilja oroa sig för att över huvud taget bli insläppt på akuten i sin egen stad?
— Eva-Maria Larsson
Om det nu är så problematiskt i Sverige att skilja släckande av liv från att hjälpa till att föra fram liv, så låt det ena gå under gynekologi, det andra som barnafödande. Eftersom det inte är så i dag, finns de inom sjukvården – ofta kristna men även andra – som i dagens Sverige alltså fått yrkesförbud. De kan inte välja ett arbete de skulle kunna älska. Var i vårt samhälle annars skulle sådan diskriminering få förekomma?
Jag är väl medveten om att det kan ligga mycket tragik hos abortsökande medmänniskor och att de behöver all hjälp de kan få. Men inte får de väl mer hjälp av alla flyende barnmorskor? Vem har tid att lyssna på dem?
Hur kan kvinnorna i vårt samhälle bli behandlade så här? Var är de feministiska initiativen? Hur har det gått med “kvinnosaken” och jämställdheten? Vilken man med tarmvred skulle vilja oroa sig för att över huvud taget bli insläppt på akuten i sin egen stad?
Har jag missuppfattat det hela? Betyder samvetsfrihet i den svenska kontexten “frihet från samvete”? Jag är rädd att det blivit så.
