På Svenska missionsrådet (SMR) har vi med intresse följt den diskussion om kallelse och martyrskap som seglat upp på Dagens debattsidor. Att ta Guds kallelse på allvar innebär att vi behöver ta förkunnelsen om denna kallelse på allvar, och därmed pröva den mycket noga. Att samtala om vad överlåtelsen kan kosta är därför en central fråga, som vi kommer ta upp på vår årskonferens för medlemsorganisationer i februari.
Svenska missionsrådet är en visionsgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Vi vill vara en mötesplats för både svenska och internationella aktörer för att reflektera, samtala och dela erfarenheter om hur vi tillsammans kan gestalta Guds rike i världen och vara en hoppets gemenskap med Guds kärlek som drivkraft.
Vi uppskattar de inlägg i detta viktiga samtal som Svenska evangeliska missionsalliansen (Sema), Roland Stahre och Bertil Ekström delat. Vi instämmer med Ekström om att Guds kallelse framför allt är en kallelse till liv och liv i överflöd. Vi delar den omsorg om drabbade kristna människor som Semas inlägg förmedlar, och instämmer med Stahre om faran med att martyrskap idealiseras. Men vi vill gärna bidra med ytterligare erfarenheter för att fördjupa samtalet.
Vi möter många exempel på hur redan drabbade människor valt att stå ut med mer lidande för att någon annan förkunnat att det är rätt.
— Petter Jakobsson och Kristina Patring, Svenska missionsrådet
Beredskapen att betala ett pris, att bära sitt kors för tro och lärjungaskap, är ständigt närvarande i kristendomen. Men kallelsen och sändningen är inte allmängiltiga fenomen. De är relationella situationer mellan Gud, som kallar/sänder, och den enskilda personen eller gruppen som är kallad/sänd. Varken kallelsen eller sändningen är lika för alla. Därför är det viktigt att inte ha en alltför fixerad syn på vad som är “rätt martyrskap”.
Det är också en balansgång mellan att se lidande och offer som en icke-önskad, men ändå närvarande, konsekvens av den kristna kallelsen, och samtidigt kämpa mot orättvisor och förtryck. Mest komplicerat blir det för kyrkor som under svåra omständigheter upphöjt lidandet till en dygd.
[ Svenska kyrkor har sänt över 12 000 missionärer ]
I vårt arbete med religions- och övertygelsefrihet möter vi ibland uppfattningen om att martyrskap och offer är en ofrånkomlig del av den kristna identiteten, och att den som är förföljd för sin tro därför inte kan eller får arbeta för sina egna rättigheter. Vi möter många exempel på hur redan drabbade människor valt att stå ut med mer lidande för att någon annan förkunnat att det är rätt.
Men, martyrskapet får aldrig bli en ursäkt för övergrepp. Relationen mellan makt, kallelse och beredskap att stå ut med oförrätter är komplicerad och rymmer många risker för pastorala felsteg.
Vi ser att tron som drivkraft för handlande ofta blir osynlig i ett svenskt sekulärt medielandskap.
— Petter Jakobsson och Kristina Patring, Svenska missionsrådet
SMR talar gärna om holistisk mission. Det betyder att allt arbete för Guds rike är en del av Guds mission. Med det som utgångspunkt kan kallelse, lärjungaskap och martyrskap komma i många olika former. Människor förföljs inte bara för sin tro, utan även för de handlingar tron inspirerar till. Vi kan alltså beskriva både den hotade miljöaktivisten och den hotade förkunnaren som martyrer för sin tro.
Flera olika svar på Guds kallelse kan bidra till att Guds rike gestaltas i världen. Men, vi ser att tron som drivkraft för handlande ofta blir osynlig i ett svenskt sekulärt medielandskap. Därför uppfattas oftast inte människorättsförsvararens eller demokratikämpens engagemang som ett resultat av kallelse, även när den kristna tron är källan. Därför talar vi om vikten av religiös läskunnighet: Att se trons betydelse för människors engagemang.
Det finns ett gränsöverskridande element i den kristna tron som handlar om att inte söka sin egen rätt före andras, eller att inte se om “sitt eget först” – det vi kallar “utgivande kärlek”. Därför tror vi att kristna är kallade att verka för allas, inte bara våra egna, mänskliga rättigheter, inklusive religions- och övertygelsefriheten. I längden är denna mänskliga rättighet nämligen en förutsättning för att fler ska kunna följa sin kallelse utan att riskera sina liv.
[ Livsstil | David Fiske: Mission är kristet grundutbud, inte extrautrustning ]
Inför fortsatta samtal om den komplexitet som kallelse, kostnad och martyrskap innebär skulle vi därför vilja skicka med ett par frågor:
- Hur kan vi tillsammans bäst arbeta för religions- och övertygelsefrihet för alla, som ett verktyg för Guds mission i världen?
- Hur kan vi påverka svenska medier att bättre uppmärksamma religionens roll som drivkraft för engagemang? De människor som drivs av sin tro förtjänar att beskrivas på ett sätt som ger rättvisa åt hela deras bevekelsegrund.
- Hur kan vi skapa utrymme för att tänka teologiskt sunt kring dessa frågor i en värld som är genommedialiserad? Finns det en risk att vi tappar bort den teologi som behövs för tristessens, osynlighetens, trofasthetens och kanske den ibland upplevda meningslöshetens offer? De offer som utgörs av de ensamma vetekornen som faller i marken och dör. För att spetsa till det, finns det någon mening att dö på ett kors om ingen filmar och delar?
