I S:ta Clara kyrka välsignas vi av många studiebesök varje år. När vi försöker berätta om hur vi arbetar med bön och diakoni får vi ofta vänskap med och goda exempel från andra som hjälper oss att utveckla vår verksamhet. Det är gott att få inspirera och inspireras av varandra. Men i dag vill jag ändå prova att skriva: Gör inte diakoni som vi har gjort i S:ta Clara kyrka.
För vad det handlar om i själva verket är inte kaffevagnen på Sergels torg, kvinnoarbetet på Malmskillnadsgatan, själavården på Dalagatan, övernattningarna på Lindholmen, matkön i kyrkan, de ekonomiska bidragen från kontoret, förbönerna i södra korsarmen eller någon av alla andra verksamheter vi bedriver. Just detta skulle förmodligen inte möta behoven i er närhet. Försök därför inte göra som oss.
Gäller det däremot de motiv som ligger bakom rekommenderar jag att göra som våra diakoner så skickligt har gjort, år ut och år in. Poängen är att vi har gjort den diakoni som passar bäst för vårt lokala område. Det är den diakoni jag längtar efter att se dig, mig och några miljoner andra människor göra i Sverige. Näten behöver läggas på de bästa ställena. Vilket är det allra bästa sättet runt din kyrka?
En del församlingar gör med jämna mellanrum undersökningar för att se vilken typ av diakoni och verksamhet som passar bäst. Det är bra, särskilt i nya områden, men ibland kan undersökningen bli mer omfattande än själva verksamheten. Ganska ofta märks behoven i det offentliga. En av våra diakoner frågade en gång en grupp på besök: “Var ligger Systembolaget?” När hon fick svar sa hon: “Där utanför är rätt plats att börja.”
Näten behöver läggas på de bästa ställena.
— Mats Nyholm
Ett växande västvärldsproblem är ensamheten. Friheten som finns i oberoendet av andra har bland annat denna baksida. För ett tag sedan talade jag med en dam i kyrkan. Hon tog mod till sig och berättade att hon kände sig så ensam. En annan dam stod och avvaktade några meter bort men hörde delar av samtalet. När jag frågade den första damen var hon bodde och hon sa både gata och gatunummer kunde inte den andra damen hålla tyst längre. “Ursäkta, men då bor vi på samma gata och jag är också så ensam!”
Det var en perfekt väninnematchning och jag gladde mig mycket när jag senare såg dem komma tillsammans till kyrkan. De hade varit grannar ungefär halva mitt liv! Ensamheten besegrad, delvis i varje fall.
[ Elisabeth Sandlund: Hemlöshet är en skam för välfärdssamhället ]
Ett annat bekymmer är arbetslösheten. Sverige har ingen procentmässigt hög arbetslöshet jämfört med andra länder, men procent och jämförelser hjälper inte den som drabbats. Den största hjälpen kyrkan kan stå för är kanske att uppmuntra människor att komma med i kyrkans gemenskap och se vilka vägar som öppnas.
Man bör inte gå med i gemenskapen för att få ett arbete men många som har kommit med har fått nya vänner och kontakter och när en pålitlig person visar att den vill arbeta brukar chanserna bli goda.
Ett närbesläktat bekymmer till arbetslösheten är dess mindre kusin sysslolösheten. Dock är den mindre kusinen en källa till flera problem. Till och med David i Bibeln verkar ha haft för lite att göra när han begick sitt misstag med Bat-Seba.
Jag har märkt att trevliga människor som vill väl men har alldeles för lite att göra lättare börjar med skvaller. Till exempel kan kyrkornas öppna kafeterior inbjuda till sådant. Lösningen är inte att stänga kyrkorna utan i stället att ta hand om dem som kommer in och med sin närvaro visar att de vill vara med. Våra tankar och vanor styr oss till så stor del och att ofta vara sysslolös är jobbigt när man är skapad för att om möjligt arbeta sex dagar i veckan.
En nattöppen kyrka är det bästa sättet att fylla sin kyrksal nattetid.
— Mats Nyholm
Hemlösheten är ett mycket mer omtalat men alldeles för oåtgärdat område. Hur kan vi stå ut med att människor sover ute hela sommaren? Och hur kan vi stå ut med att människor sover ute hela vintern? Jag har varit med i församlingar som utan att offentliggöra det har öppnat för övernattningar när det behövts.
I S:ta Clara har vi nattöppet två dagar i veckan oktober till mars. Det är stor glädje varje vardagskväll när vi får slänga ner de 31 madrasserna från södra läktaren och i kaféet bjuda på mat som så generöst skänks från både firmor och privatpersoner. Kvinnorna gör sig hemmastadda vid altaret i södra korsarmen och männen på övriga platser.
Klockan 21 börjar andakten, men redan innan har snarkkören startat. Det är vår bästa kör, snarkkören. Parallellt med andakten brukar den sjunga. Första minuterna hakar man lätt upp sig på tonarter men när det lagt sig är det så välsignat att ge en kudde åt den vars huvud inte träffat någon annan kudde på några nätter.
Tyvärr är detta en verklighet, inte främst ett debattämne. Det är, som många av våra hemlösa vänner säger, inte något som enbart är aktuellt kring jul utan varje natt, till exempel i natt. En nattöppen kyrka är det bästa sättet att fylla sin kyrksal nattetid.
Kanske kan ni anta en nollvision för hemlöshet i er stad där kyrkorna ansvarar för en natt var i veckan? Om det är mycket jobb? Ja. Konfliktfyllt? Lite för ofta. Amazing? Jajamänsan. Ibland sitter jag i smyg på natten och njuter av snarkkörens sång som stiger upp likt en rökelse i kyrkvalven …
