Vi hade placerat oss framför tant Sigrid i söndagsskolan, finklänningen var på och mina flätor hade mamma gjort med särskild omsorg eftersom det var söndag. Det var veckans helgdag som ibland var långtråkig och ofta alldeles, alldeles underbar.
Vilodagen är ett arv efter tiden då Herren Gud skapade värden på sex dagar men på sjunde dagen fullbordade sitt verk genom att vila, enligt 1 Mos 2:1–2. Att helga vilodagen var en självklarhet när jag gick i söndagsskolan.
Ungefär år 350 efter Kristus blev söndagen den kristna vilodagen i stället för sabbaten, eftersom söndagen var Jesu uppståndelsedag. Sedan dess har söndagen varit en dag för gudstjänstfirande, högtid, umgänge med familj och vänner – en dag då annat har fått vänta tills den nya veckan börjar.
Men som i fråga om så mycket annat har vi tänjt på gränserna och övertygat både oss själva och andra om att det kanske inte är så viktigt att helga vilodagen ändå. Resonemangen är många och förklaringarna kan låta rimliga och logiska. Allt har sin tid, vi måste ju ta vara på tiden och “förverkliga oss själva”, och på söndagen gör vi ju bara det som ändå måste göras. Dessutom har nästan alla affärer öppet och något nytt måste inhandlas för att förgylla hemmet eller oss själva.
För en tid sedan skrev Joel Halldorf i en text i Expressen att det kan vara dags att införa fyra dagars arbetsvecka för att undvika att vi, medborgare i ett av världens mest välmående länder, inte ska stressa sönder oss. Visst kan kortare arbetsvecka låta rimligt och tanken är god. Trots detta blev min reaktion spontant att fler lediga dagar knappast hjälper eftersom ledigheten ofta används till att fylla dagarna med aktiviteter.
Mitt i allt detta glömmer vi att vilodagen är en gåva, en fantastisk möjlighet.
— Ewa Jonsson
Det finns självklart arbeten som måste utföras oavsett dag, som till exempel att hjälpa sjuka, att mjölka korna, släcka en eld och rädda liv, men den djupare meningen med vilodagen har vi missat eller glömt bort.
Naturligtvis tycker de flesta kristna att vi ska fira gudstjänst, men helst bör den förläggas på en tid som inte inkräktar på allt annat vi ska göra under söndagen. Inte behöver den vara så lång heller! Den predikant som inte kan frambära sitt budskap på en kvart har inte förberett sig särskilt noga.
Mitt i allt detta glömmer vi att vilodagen är en gåva, en fantastisk möjlighet, en helgdag som egentligen innebär att den ska vara en annorlunda dag mot resten av veckan.
I Moseboken står det att Gud själv fullbordade sitt verk genom att vila. Att detta är en sanning som gäller oss människobarn kanske vi lättare kan ta till oss om vi tänker på hur vi tar en rast efter ett hektiskt arbetspass. Den härliga känslan av att sitta ner, lägga upp benen på en pall och njuta av en kopp kaffe kan vi nog alla relatera till. Rasten är den sista delen av det arbetspasset. Söndagen, vilodagen, är den rasten fast oändligt mycket mer.
Vi måste vända på vårt perspektiv och se att vi slipper göra en massa vardagssaker som vi gör resten av veckan i stället för att tänka att vi inte får göra detta. Helgdagen är en annorlunda dag. Ordet helig betyder just annorlunda, separat.
Tänk så härligt att slippa ha dåligt samvete för att gräset är för långt på söndagen eftersom man har en mycket rimlig orsak till att inte klippa det just den dagen. Visst klarar vi oss utan vaniljsås till äppelpajen i stället för att fara iväg och köpa den där såsen. Tvättkorgen är överfull men det får den vara medan jag i stället njuter av att ta god tid med familjen vid det fint dukade bordet vid söndagslunchen.
[ Britta Bolmenäs: Vilodagens kostym behöver skräddarsys ]
Gudstjänsten ska vara en högtid, en fest, en stund av glädje och tacksamhet då vi samlas för att lova och tacka Honom som gav oss den här dagen. Människor på väg till gudstjänst är en vacker syn och kan inspirera andra att göra likadant.
Familjerna är tillsammans, barnen har en stor roll i allt vad som förehavs på vilodagen och “spring i benen” är en underbar gåva som inte får bromsas eller tystas ned. Barnen måste få vara med och förbereda, delta och njuta av vilodagen som ofta är ett tillfälle då flera generationer samlas.
I den judiska världen firas sabbat, lördagen, med utgångspunkt i Moseböckerna och tio Guds bud. En fundamental tanke är att allt som vi anser oss äga och vara vårt egentligen bara är ett lån. Allt tillhör Skaparen och vi får vara medarbetare och förvaltare.
Sabbaten är en dag då vi tar ledigt från förvaltarskapet för att inträda i det igen när den nya veckan börjar. En fantastisk tanke som upphöjer vårt uppdrag och som motiverar att vilodagen får vara en tid för återhämtning då vi hämtar ny kraft för vardagens alla göromål.
[ Livsstil | Forskare: Luthers syn på arbete präglar oss fortfarande ]
Det finns ingen mall som beskriver hur söndagen ska helgas. Det fina är att man gör precis som det passar den egna familjen. Ändå vill jag skicka med något som beskriver känslan, och den hittar vi i den judiska världen:
Sabbaten liknas vid en drottning, eller brud, som man förbereder sig för att välkomna. När tiden är inne sjunger man en sång som lyder ungefär: “Kom min vän, bruden tillmötes, låt oss hälsa sabbaten välkommen!”
Den känslan önskar jag, av hela mitt hjärta, att alla ska få uppleva!
