Debatt

Gamla väckelsebygder töms på frikyrkor - vi måste plantera nytt!

På många platser utanför de större städerna kämpar församlingar i tuff motgång. Fler etablerade församlingar behöver ta ett aktivt ansvar för att stötta, be för och uppmuntra nyplanteringar, skriver Emil Gillsberg.

I dagarna är det många församlingar som håller sina årsmöten, stakar ut vision för kommande år, lägger budget och skriver verksamhetsplan. I de flesta fall en årshögtid i glädje och framtidstro.

Men svensk frikyrka befinner sig i kris och har så varit under en längre tid. Under 2021 presenterades Frikyrkoundersökningen, vars tydlighet om utvecklingen borde göra rejält avtryck i dessa förestående årsmöten. Vi behöver nya visioner.

Frikyrkoundersökningen visar på en tydlig trend: Frikyrkan urbaniseras och flyttar sina centra från landsbygd till stad. En på många sätt naturlig utveckling som ändå ställer frikyrkan som helhet inför nya utmaningar. På många platser utanför de större städerna kämpar församlingar i tuff motgång. Allt fler gamla väckelsebygder, där frikyrkan tidigare stod stark, saknar i dag frikyrkoförsamlingar. De församlingar som finns brottas ofta med utflyttning, ogynnsam åldersstruktur, misslyckade generationsväxlingar i ledarskap och problem att nå sin närmiljö.

Norra Dalarna, där jag bor och verkar, var i slutet av 1800-talet ett av de starkaste fästena för den baptistiska väckelsen. I åtskilliga byar fanns inte bara ett utan flera baptistkapell. I dag står stora frikyrkolokaler tomma som monument över en svunnen tid. Kapellen förfaller eller säljs som privatbostäder, affärslokaler och till och med hunddagis. En utveckling som inte längre begränsas till byar på landet utan slår med full kraft även i centralorter. Denna utveckling är långt ifrån unik för Dalarna.

Församlingsplantering behöver bli en angelägenhet för alla lokala församlingar, något lika naturligt som att ha mission eller ungdomsverksamhet.

—  Emil Gillsberg

Det är min bön och längtan att denna utveckling skulle hävas. Att vi i stället för nedlagda församlingar skulle se en ny våg av nyplanteringar. Frikyrkosamfunden har kommit överens om den mycket ambitiösa och entusiasmerande visionen att plantera fler församlingar än vad som läggs ner innan 2025.

Denna vision borde fler etablerade församlingar ta till sitt hjärta, till sina bönemöten och in i sin budgetplanering. Fler etablerade församlingar behöver forma en miljö och kultur som uppmuntrar och sänder ut pionjärer. Församlingsplantering behöver bli en angelägenhet för alla lokala församlingar, något lika naturligt som att ha mission eller ungdomsverksamhet.

Enligt Frikyrkoundersökningen har 60 procent av nyplanterade församlingar de senaste åren kommit till i storstadsområden. Det är angeläget, vi skulle behöva plantera ännu fler församlingar i storstäder. Men vi behöver också många fler nyplanteringar utanför dem.

Samtidigt möter församlingsplanteringar på mindre orter särskilda utmaningar. Redan detta självklara: Folkmängden reser uppenbara hinder. Det är betydligt svårare och tar längre tid att bygga en självbärande församlingsplantering i en kommun med 10 000–20 000 invånare än i en med 500 000. Därför behöver vi som står i sådana utmaningar större uppbackning från etablerade församlingar.

Etablerade församlingar har mycket att vinna på att knyta närmre kontakt med församlingsplanteringar. Väckelserörelser har alltid känt stor stolthet över sina missionärer. När de kommer hem och berättar om segrarna på missionsfältet inspireras och utmanas vi. Detsamma skulle kunna ske i förhållande till de pionjärer som bryter ny mark hemma i Sverige.

Jag har stått i ledarskap i församlingar i över 20 år, nio som föreståndare i en etablerad församling och de senaste fem åren i spetsen för en nyplantering. Den sammanvägda erfarenheten från detta är att vi behöver varandra. Nyplanteringar och etablerade. Vi har ett stort gemensamt uppdrag att nå hela Sverige med evangelium.

Kanske kan en verksamhet som gått i stå få ny luft av en verksamhet som ännu letar sina former och lägger rälsen medan tåget åker?

—  Emil Gillsberg

Sverige behöver därför inte färre församlingar – utan många, många fler. Fler etablerade församlingar behöver ta ett aktivt ansvar för att stötta, be för och uppmuntra nyplanteringar. I utbyte skulle man få inspiration och kanske välbehövlig nytändning för det egna uppdraget.

Kanske behöver man utmanas i tröga beslutsvägar och bristande entusiasm och genom att se hur en nyplantering bygger församling finna nya vägar för den egna? Kanske kan den etablerade församlingen uppmuntras att nå utanför den egna kyrkväggen genom att lyssna till en nyplantering vars hela existensberättigande bygger på att nå dem som ännu inte nåtts?

Kanske kan en verksamhet som gått i stå få ny luft av en verksamhet som ännu letar sina former och lägger rälsen medan tåget åker? Kanske kan en svårbalanserad budget få nya perspektiv av en plantering som lyckas förverkliga stora ambitioner med minimala resurser?

Inför 2022 är därför min utmaning till Sveriges alla etablerade församlingar:

  • Se de församlingsplanteringar ni har i er närhet. Bjud in dem, hör av er till dem, bygg relation till dem. Se också de kallade personer i er egen gemenskap som bär på en oförlöst längtan. Uppmuntra dem att ta steget.
  • Be för församlingsplanteringarna. Deras utmaningar är ofta avsevärt mycket större än etablerade församlingars med villiga medlemmar, fin byggnad, anställd pastor och erfarna ledare. Be att Gud kallar fler.
  • Ge till dem. Att plantera nytt är att ständigt ha större ambition än resurser. En liten gåva från ett större syskon kan göra enorm skillnad.
Fler artiklar för dig