I år, 2022, är det 150 år sedan den kontroversiella predikanten Helge Åkeson uteslöts ur Svenska baptistsamfundet, en händelse som lade grunden till Fribaptistsamfundet. Fribaptisterna kritiserade maktstrukturer, förespråkade enkelhet och jämlikhet, och ifrågasatte dogmer och gudsbilder som de uppfattade som brutala, bland annat helvetesläran. Många unga fribaptistiska män dömdes till straffarbete eller fängelse på grund av vapenvägran, samtidigt som människor anslöt sig och nya församlingar bildades.
Efter hand avstannade tillväxten, och rörelsens särart tonades ned. Efter andra världskriget anslöt sig samfundet till frikyrkliga samarbetsorganisationer, och på 1990-talet slogs FB samman med Helgelseförbundet. Tillsammans uppgick de i det samfund som nu bär namnet Evangeliska frikyrkan.
Stora delar av svensk frikyrklighet har i praktiken alltid accepterat etablerade maktstrukturer i samhället och på gruppnivå är fribaptisternas hållning mycket ovanlig. Men underströmmar av radikal kritik av makten och dess vapen har tidvis och fläckvis gjort sig påminda även i andra delar av väckelserörelsen. “Den kristne som går i krig förnekar sin tro på Gud … Något gott syfte kan icke främjas genom ett ont medel”, skrev min farfar John i sin anteckningsbok från bibelkursen på Götabro 1938.
Det svenska kväkarsamfundet bildades 1935, tre hundra år efter den första kväkarväckelsen, och hade flera namnkunniga medlemmar. “Vapenlös, avrustad mänsklighet, skall det vara”, skrev teologen Emilia Fogelklou, och författaren tillika ledamoten av Svenska Akademien Elin Wägner förlängde kritiken av militarismen och patriarkatet till det ohållbara industriella utnyttjandet av naturen.
Så snart ett samhällsproblem uppmärksammas uppträder en stor och högröstad ensemble på den offentliga scenen som vill rikta vapen mot problemet.
— Jonas Lundström
Även i dag lever vi i ett tidevarv av upprustning. Lokalt, nationellt och globalt. Så snart ett samhällsproblem uppmärksammas uppträder en stor och högröstad ensemble på den offentliga scenen som vill rikta vapen mot problemet. Skarpare gränser, tuffare ordningsvakter, starkare försvar, brutalare fängelser och hårdare lagar som ska försvaras av fler poliser med kraftfullare maktmedel.
I pandemitider ska till och med virus hanteras med hjälp av ordningsmakten, något som i sig är symptomatiskt. Att göra en radikal analys, att gå till rötterna med våra problem, är inte aktuellt. Pandemier göds av det samhälle vi byggt upp – av djurindustrin och flygtransporterna, avskogningen och urbaniseringen – och över lag har mänsklighetens stora ödesfrågor mycket litet med kriminalitet eller normbrytande beteende att göra. Kriget mot naturen tillhör själva basen för vårt samhällssystem, men detta extremistiska våld, denna globala skadegörelse angrips inte, i stället skyddas den av lagar och normer.
[ Erika Cyrillus: Vi är fartblinda och avtrubbade inför klimatkrisen ]
De senaste åren har hela det politiska fältet påverkats av den auktoritära globala radikalnationalistiska vågen, och förskjutits högerut. Att miljö-, klimat- och resurshoten är bekymmer som inte kan avhjälpas med vapen förstår måhända de flesta. Men i den mån dessa ödesfrågor ens får något utrymme i dagens debattlandskap tycks även där en fortsatt utvidgning av den mänskliga maktapparaten given.
I stället för att avveckla de dödsindustrier som hotar allas vår överlevnad, skala ned och anpassa oss till givna ekologiska förutsättningar vill vi ha fortsatt tillväxt, uppskalning och utbyggnad.
De radikala dragen till trots ville inte fribaptisterna ha någon revolution. De predikade, värvade medlemmar, levde alternativt och grundade församlingar, men väntade sig inte att majoritetssamhället skulle ändras i grunden innan Jesus återkomst. Något större genomslag fick de aldrig, som mest var de några tusen medlemmar. På samhällsutvecklingen hade de på sin höjd en mycket liten påverkan.
Tyvärr är det ganska typiskt. Rörelser som vill utmana de mänskliga maktstrukturerna har varit ett återkommande fenomen i alla civilisationer. Men sällan har samhället ändrats i grunden. I stället har sammanslutningar som fribaptisterna marginaliserats, förföljts, approprierats eller utplånat sig själva genom interna konflikter, sekteristisk renhetsiver eller galna urspårningar.
[ SFI-elever tryggare i kyrkans miljö - trots vissa spänningar ]
I dagens situation där vår civilisation är mäktigare och mer rustad än någonsin, men samtidigt ser ut att röra sig mot en brutal kollaps, bildar deras röster ändå en historiens ohörda kör.
I en värld som härjats och sårats på djupet av människans maktmedel sjunger de en sång om nedmonterade hierarkier, om en omställning mot ett enklare, mindre orättvist och mer hållbart samhällssystem. Om en avrustad mänsklighet.
Deras sång kan avfärdas som en drömsk vision om ett land ovan där, en ouppnåelig utopi. Kanske med rätta. Men frågan är om inte visionen om en fortsatt mänsklig expansion är ännu orimligare. Måhända hade de fel om målet, men hade de verkligen fel om att vi behöver en annan riktning?
