Under rubriken Betyder samvetsfrihet numera “frihet från samvete” adresserar Eva-Maria Larsson problemet med bristen på barnmorskor och menar att införande av samvetsfrihet skulle kunna öka tillgången till de utbildade barnmorskor som i dag valt att ställa sig utanför svensk sjukvård så länge inte staten ger efter för deras krav att slippa medverka i sådan yrkesutövning som de inte upplever är kongruent med deras känsliga samveten.
Men vad handlar detta om i praktiken? Enligt Socialstyrelsen utförs 96 procent av alla årligen runt 35 000 aborter med så kallad medicinsk abort. Det innebär i de allra, allra flesta fall att en barnmorska öppnar ett medicinförråd, tar de piller som behövs och med hjälp av sina muskelrörelser förflyttar dessa piller fram till en patient som ska ta den ena tabletten “i närvaro av en barnmorska”, medan de övriga ska tas några dagar senare, vanligen i hemmet. Själva aborten är det alltså patienten själv som utför.
Den abortkritiska läkaren och forskaren Per Arvidsson uttryckte saken i ett samtal med mig på sociala medier så här: “Barnmorskor har [alltså] inget med abort att skaffa. De är förbjudna i lag att utföra aborter och tillåts bara administrera abortinducerande läkemedel på delegation från läkare.”
Ändå insisterar alltså vissa barnmorskor på att anse sig ha rätten att begära undantag från något man i praktiken egentligen inte har något med att skaffa? På vilket sätt man plötsligt inte alls medverkar genom att i stället sköta en annan syssla som frigör en kollega att utföra den ovan beskrivna administrativa proceduren tycks det vara få som reflekterat över.
Alla oaktat livsåskådningsinnehav ska kunna rikta samma fordran mot staten men där även staten ska fortsätta med att kunna rikta samma fordran mot medborgarna.
— Göran Hestner
Vi lever i en demokrati och får alla ha vilka samveten vi vill och agera i enlighet med dem, givet att vi inte begår några lagbrott eller avtalsbrott. Men det gör det inte till en välgrundad tanke att staten å sin sida skulle börja bli skyldig att anpassa sig efter dessa personers samveten.
Betänk följande scenarier:
- En manlig polis med muslimsk tro begär att få slippa gripa eller visitera kvinnor.
- En vegan begär att få slippa hantera fisk, ägg, kött och mjölk i en skolbespisning.
- En person anställd som materialförvaltare och administratör under en FN-insats i Kongo konverterar till buddhism och begär att få slippa överföra lådor med ammunition till de stridande kamraterna vid en gränsövergång (att jämföra med att överräcka abortpiller).
- En nyutbildad veterinär medlem i Djurrättsalliansen stämmer en klinik för diskriminering när den nekades anställning efter att det blev känt att hen bara ville utföra arbeten som syftar till att bota och lindra lindande men aldrig avliva ett djur.
- En lärare som är sikh vill leva rättroget och begär därför undantag från knivlagen och alltid få ha sin kniv, kirpan, med sig till jobbet, in i skolan och klassrummen och hem igen.
[ Läs repliken av Per Arvidsson: Förlossningsvården behöver fler gudfruktiga barnmorskor ]
Att det kan vara svårt att få tag i poliser, lärare eller veterinärer eller om det är en vanlig eller ovanlig uppgift att förflytta ammunitionslådor, hantera fisk eller avliva katter har inte med saken att göra. Och det har inte heller med någon sorts statlig eller samhällelig fientlighet mot religion eller religiösa som sådana att göra.
Vad det däremot har att göra med är försvaret av den sekulära principen: Att Sverige är och även fortsättningsvis bör vara sekulär garant för allas lika möjligheter att i frihet finna sin väg. Där alla oaktat livsåskådningsinnehav ska kunna rikta samma fordran mot staten men där även staten ska fortsätta med att kunna rikta samma fordran mot medborgarna. Undantag gives icke för vare sig hög eller låg och inte för vare sig troende eller icketroende.
[ Frida Park: Varför är det så viktigt att tysta samvetet och Ellinor Grimmark? ]
“Ingen mannamån, lika för alla” alltså, som Karl-Bertil Jonsson så självklart och naturligt framlägger saken i Tage Danielsson julsaga och som i de svenska jultraditionerna numer nog har kommit att bli mer kanoniserad än sagan om Josef och Maria. En princip som därutöver är väldigt lätt att bringa i samklang med den kristna etiken där ingen är förmer än någon annan utan alla är lika inför överheten – kejsaren inkluderad.
Så den allra mest pragmatiska lösningen för barnmorskor som befinner sig i den här situationen utgörs därför av förvärvandet av insikten om att överräckande av piller eller frisättande av en kollega helt enkelt inte är att medverka till en abort. Därefter kan de börja gå till jobbet som alla andra.
Men om inte det känns möjligt så kan de vila åtminstone i insikten om att det finns inte den rätta, vare sig partnern eller yrket: hela världen är full av alternativa rätta både partner och yrken. Så om man i sin yrkesgärning aldrig vill ägna sig åt något som kan väcka några samvetsrörelser är det bara att utan att larma och göra sig till välja ett annat.
