En snabb sökning på riksdagens hemsida visar att begreppet folkhemmet fortsatt lever. Vid minst 16 tillfällen har ordet använts i debatter, motioner eller betänkanden under det senaste året. Ofta används det av socialdemokrater och då inte sällan i betydelsen att man nu vill ha ett modernt folkhem, som ska vara grönt. Men också sverigedemokrater använder begreppet. Då i en berättelse om ett Sverige som var bättre förr och som ska bli ett folkhem igen.
Tanken på ett folkhem lever också utanför riksdagens protokoll. En del lockas av den sammanhållning av Sveriges befolkning som begreppet antyder. Andra lockas av den sociala utvecklingen som kännetecknar Sverige under tidsperioden. Folkhemmet blev en samlande berättelse som skulle skapa bred enighet bakom stora välfärdsreformer och lyfta Sverige ur splittring och fattigdom. Efter krigsåren skulle vi hålla samman och likt en familj ta hand om varandra under statens och det gemensammas skyddande hand.
Begreppet folkhemmet introducerades på allvar i svensk politik av Per Albin Hansson 1928 och stod för att Sverige borde bli som ett hem för hela folket, präglat av jämlikhet och samförstånd. Mycket gott skedde i folkhemmets namn och utan tvekan är Sverige ett bra land att leva i delvis tack vare de reformer som under decennierna som följde initierades och genomfördes i folkhemmets namn eller förknippas med det.
Men det fanns också en baksida. En baksida där många människor levde, en baksida där många människor led i folkhemmets namn.
Man ska komma ihåg att det skedde med goda intentioner. Men de intentionerna gällde majoritetsbefolkningen.
— Christer Nylander (L)
Trots löftet om att det goda hemmet inte skulle ha några “kelgrisar och inga styvbarn” var det många som inte var välkomna i gemenskapen. Trots att de starka inte skulle trycka ner och plundra den svage, eller skaffa sig fördel på andras bekostnad, blev några människor medel för folkmajoritetens mål och önskan om en trygg gemenskap. Några ansågs inte passa in. Andra ansågs underlägsna. De fick uppleva folkhemmets baksida.
Folkhemmets baksida handlar om tvångssteriliseringar, lobotomier och tvångsomhändertaganden. Om icke önskvärda som placerades på institutioner. Om romer som inte fick rösträtt eller rätt till sjukvård och skola. Om föräldrar som ansågs leva för bohemiskt och därför förlorade rätten till sina barn. Om personer med intellektuell funktionsnedsättning som utsattes för grymma medicinska försök.
Man ska komma ihåg att det skedde med goda intentioner. Men de intentionerna gällde majoritetsbefolkningen. De som drabbades ansågs vara sekunda exemplar, som sinnesslöa och skadliga för utvecklingen av “den svenska folkstammen”. Det ansågs vara till skada för majoritetsbefolkningen om utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, epileptiker, romer och resande tilläts reproducera sig.
Ett av många exempel är de kariesexperiment som genomfördes på Vipeholmsanstalten, där patienterna tvingades att äta sega, extra söta specialgjorda kolor för att forskarna skulle kunna se hur patienternas tänder påverkades. Förhållandena på Vipeholm skildras i den poddserie som gav Randi Mossige-Norheim ett välförtjänt journalistpris i år.
Mossige-Norheim beskriver hur människor sorterades bort, låstes in och misshandlades. Hennes farbror Inge Torkel var en av de 152 på Vipeholm som fick sin hjärna utplockad efter döden utan att han själv eller någon anhörig gett sitt medgivande.
[ Tvångsintagna på Vipeholm ansågs vara skadliga för sina familjer ]
Det är viktigt att minnas detta för framtiden. Inte bara övergreppen i sig, utan också att de betraktades som rättfärdiga för att de ansågs gynna majoriteten. Det ska minnas för att hedra de drabbade och deras nära. Det ska minnas för att undvika att liknande misstag görs igen.
Staten bör därför ge en officiell ursäkt för de övergrepp som skedde på Vipeholmsanstalten. En sanningskommission bör tillsättas för att ge en samlad bild av de människor som på detta sätt drabbades av övergrepp i Sverige under första halvan av 1900-talet.
[ Martin Tunström: Skönmålning av folkhem och folkkyrka verklighetsfrånvänt ]
Folkhemmet var inte för alla. Det fanns personer som behandlades mycket illa. Ibland behandlades de illa för att tjäna som ett medel för kollektivets bästa. Det är en viktig uppgift att minnas detta, att ge dem upprättelse och att lära av historien för att minska risken för att nya kollektivistiska projekt leder till övergrepp mot enskilda individer eller grupper av individer som inte anses passa in.
Den som använder folkhemmet i sin retorik i dag, de som längtar tillbaka till hur det var förr och de som längtar framåt till ett grönt folkhem, bör minnas att folkhemmet hade utsorterade styvbarn som drabbades mycket hårt i kollektivets namn.
