Vi har precis firat jul och återigen har de välkända orden från julevangeliet ljudit över hela vår jord. Några rader dröjer sig kvar och vägrar lämna mig: “Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.” (Luk 2:7)
Mycket i vår samtid handlar fortfarande om just detta – frågan om vem det finns plats för – i samhället i stort men även i kyrkan. Trots kyrkans rymliga valv tycks det ändå ständigt pågå en svårförklarlig kamp om utrymmet.
Frågan är extra aktuell utifrån den stora samverkanssatsning som Samarbetsrådet Svenska kyrkan-EFS lanserade i november. Den handlar om att bättre förvalta, skapa utrymme och verka för en än mer utbredd samverkan mellan Svenska kyrkan och EFS – en inomkyrklig väckelserörelse som under 165 år verkat i och genom Svenska kyrkan, med flera samarbetskyrkor sedan 1965 och en nationell samverkansöverenskommelse sedan 1989.
Frågan blir ännu mer aktuell och konkret med tanke på den nyss uppkomna situationen i S:ta Clara kyrka. S:ta Clara är kanske det mest kända samverkansprojektet i landet mellan EFS och Svenska kyrkan, som nu hindras att fortsätta med sin nattöppna kyrka för de mest utsatta i samhället, vilket uppmärksammats i många medier.
Undantaget den specifika situationens omständigheter sätter den dock även andra samverkanssituationer ute i landet i blixtbelysning. Hanteringen är ett mönster som tyvärr går igen, men som inte går att lasta enskilda kyrkoherdar för, då även de ofta blir fångar i system som stordriften skapat.
Jag vill verka för att EFS fortsätter utvecklas som en tydlig väckelserörelse inom Svenska kyrkan och ser många bevis på hur bra det blir när båda parter bjuder till.
— Magnus Persson
Jag har förmånen att i min tjänst som nationell samverkanssekreterare möta en stor längtan och öppenhet bland en mängd kyrkoherdar och församlingar över hela vårt land. Behoven i våra församlingar är stora. En del vänder sig till EFS för inspiration och vägledning, men även konkreta initiativ där både gudstjänstlivets förnyelse och lekfolkets engagemang och lärjungaskap ges fokus och utrymme.
Biskoparna vi fört samtal med har alla välkomnat vår samverkanssatsning med öppen famn. De ställer sig mycket positiva till det “ecklesiologiska kapital”, som en forskningsrapport kallade det, med vilket EFS kan bidra som en inomkyrklig väckelserörelse genom de samverkansavtal som finns och kan slutas mellan församlingar och föreningar.
[ Frida Park: Om S:ta Clara stängs för hemlösa är det ingen kyrka längre ]
Så vad är då problemet? Inte sällan möter vi en helt annan verklighet där utrymmet i stället krymper och kraven på likformighet ökar. Kyrkans grundläggande uppgift, vars syfte kyrkoordningen uttrycker som “att människor ska komma till tro på Kristus”, tenderar bli sekundärt trots att texten fortsätter: “Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift”. Stordriftens strukturer riskerar alltför ofta verka centraliserande och komplicerande. Besluten kan hamna långt bort från det konkreta församlingslivet.
Även i kyrkohistorien finns exempel på hur ett liknande mönster upprepas tid efter annan. Utrymmet krymper och andliga förnyelserörelser förpassas genom historien ut i ökentrakter eller till privata hem, kloster och fristående kapell, utanför katedralens rymliga valv. Detta är alltid en stor förlust för båda parter, ett dåligt vittnesbörd för dem vi önskar nå med evangeliet och ett slöseri med resurser.
Det borde även i fortsättningen vara både naturligt och rimligt att skapa utrymmen under katedralens väldiga valv för inomkyrkliga sidokapell med en tydlig evangelisk appell.
— Magnus Persson
Rymligheten och gästvänligheten verkar ibland inte veta av någon gräns när det kommer till att upplåta kyrkorum för andra initiativ med långt mindre kyrklig profil. Därför borde det även i fortsättningen vara både naturligt och rimligt att skapa utrymmen under katedralens väldiga valv för inomkyrkliga sidokapell med en tydlig evangelisk appell.
Jag tror av hela mitt hjärta och vill i min uppgift verka för att EFS fortsätter utvecklas som en tydlig väckelserörelse inom Svenska kyrkan och ser många bevis på hur bra det blir när båda parter bjuder till. Därför är min bön och vädjan att vi ska förvalta denna pånyttfödda anda och ansats till samverkan och ge rum åt de skeenden och inomkyrkliga rörelser som, likt Maria och Josef, knackar på och söker rum.
Låt oss därför välja generositeten och slå vakt om kyrkans rymlighet. Låt oss genom samråd och samverkan söka att härbärgera en mångfald av uttryck, om än enbart i marginalerna. Kanske är flera av dem som kommer och knackar på bärare av något som vår kyrka så väl behöver?
Därför är min vädjan att vi inte bara skulle öppna våra kyrkportar utan även öppna våra hjärtan. Det är nämligen inte främst en lokalfråga utan en hjärtefråga. För där det finns hjärterum … “Ge oss rum i era hjärtan.” (2 Kor 7:2)
[ Birger Thureson: Våra mest värdefulla skatter hotas av ytlig materialism ]
